Röster om KG

KG Hammar har – kanske mer än någon av sina företrädare - kommit att bli en medial person om vilken det tycks, precis som det tycks mycket om våra mest synliga politiker. Att han är ett samtalsämne både i och utanför kyrkan har jag förvisso fått erfara sedan vår gemensamma bok kom ut förra hösten. Jag har blivit stoppad på gatan av människor som jag knappt känner som vill tala med mig om KG Hammar och det han står för. Bland dem också några av hans kritiker bland pingstvänner och moderata kyrkopolitiker som sagt att de fått en helt annan och mycket mer positiv bild av ärkebiskopen sen de läste ”Jag har inte sanningen, jag söker den”.

Till slut har jag känt att jag med en lätt travesti kan säga: ”Det finns bara en KG och jag är hans profet.”

Ska jag sammanfatta de reaktioner jag personligen mött så är de i stort sett entydigt positiva från människor som räknar sig som outsiders i förhållande till kyrkan medan det bland kyrkligt aktiva dels finns de som ser honom som det bästa som hänt kyrkan på år och dar och å andra sidan de som tycker precis tvärtom. Han väcker starka känslor, både positiva och negativa. Här ska jag förmedla några röster om hans insats som kyrkoledare:

Kyrkans outsiders säger ungefär så här: ”Förr var jag totalt likgiltig för allt vad kyrka och religion heter. Tack vare KG Hammar har jag fått en djup respekt för Svenska kyrkan och vad den står för.”

De positivt inställda inom kyrkan säger: ”Han är en förebild, en ledare som kan delegera och ger sina medarbetare förtroende, vågar stå för att han har familj och har rätt till ett privatliv – på det viset vågar vi andra också det. Han är ödmjuk. Han driver vissa frågor med stor bestämdhet. Han har placerat kyrkan mitt i samhället.”

Bland de negativa inom Svenska kyrkan och även inom frikyrkligheten sägs i stället att KG Hammar är väldigt otydlig, att han inte lever upp till den roll man kan förvänta sig av en ärkebiskop, att han politiserar det kristna budskapet och att han jagar människorna från Svenska kyrkan.

En som varit med när det stormat som värst i medierna kring landets ärkebiskop är Tuulikki Koivunen Bylund, domprost i Uppsala sedan tio år. Det var hon som 1998 öppnade Uppsala domkyrka för den kontroversiella fotoutställningen Ecce Homo där Jesus framställdes som homosexuell men det var KG Hammar som fick fan för det, för att uttrycka sig föga fromt.

-- Det är sannerligen orättfärdigt att KG Hammar ska gå till världshistorien som den som skändade Jesus i Uppsala domkyrka. Han fick vetskap om de tre planerade bibelmeditationerna kring Elisabeth Olssons bilder först när beslutet var fattat. Det var helt mitt beslut, säger domprosten och berättar att det hela var ägnat minnet av en domkyrkopräst som året innan dött i aids.

-- KG visade enormt mod när han ställde sig bakom mitt beslut och stod emot trycket från de ekumeniska bröderna i Sveriges kristna råd.

Karin Nyberg Fleisher, sedan tio år tillbaka kultursekreterare och chefstjänsteman i Svenska kyrkans kulturråd kommer att avgå samtidigt som KG Hammar, hon därför att hon nått pensionsålder, han däremot något i förtid:

-- Det har varit ett privilegium att jobba under KG. Han har brutit med människors föreställningar om hur en ärkebiskop ska vara och det har varit väldigt välgörande. Visst, han har fått kritik för att inte ägna sig åt den kyrkliga strukturen . Men den har andra fått ta hand om. Som ledare har han varit en idealisk samtalspart och han har verkligen visat förtroende för sina medarbetare: ”Gör vad du har att göra och jag ställer upp på det”.

Låt oss nu höra en kritisk röst från en prästkollega, Lars Åke Lundberg, tidigare fängelsepräst på Österåkersanstalten och sedan 1993 andlig vägledare på behandlingshem för missbrukare. Efter att ha klivit av prästkarriären sedan han ett antal år varit kyrkoherde i Kungsholms församling, har Lars Åke Lundberg sin starkaste lojalitet bland samhällets utslagna. 12-stegsprogrammet och sinnesrogudstjänster är framförallt hans andliga forum.

-- Det sägs att KG Hammar har placerat Svenska kyrkan mitt i samhällsdebatten, men jag kan inte hålla med. Jag tycker att han liksom kyrkans övriga ledning är alldeles för upptagen av kyrkans interna frågor. Visst, det är bra att han engagerat sig i flyktingfrågorna och han har gjort en fin insats för de apatiska barnen. Men varför talar inte kyrkan om våra största samhällsproblem - det ökande missbruket särskilt bland unga, den växande ekonomiska klyftan och segregationen.

-- Att han avgår som ärkebiskop är i och för sig ett bra steg att ta – ingen borde sitta på en biskopsstol mer än sju år. Men jag frågar mig om det var rätt tillfälle att välja att avgå nu när kyrkan är i kris. Människor lämnar kyrkan och valdeltagandet i kyrkovalet sjunker – detta trots en enorm reklaminsats inför senaste valet.

Lars Åke Lundberg menar också att ärkebiskopen skyggar för den auktoritet som krävs av en ärkebiskop. Man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär, säger han och jämför med en annan biskop som han själv en period var stiftsadjunkt åt, nämligen den numera avlidne Ingmar Ström, biskop i Stockholm:

-- Han var radikal, han också, men han var tydlig till skillnad från KG Hammar som jag menar är otydlig. Hammar är ute efter dialog och dialog är bra men en svår konst. Men ska man prata med någon vill man att den personen står för något. I trons värld menar jag att det inte finns någon så där filosofisk sanning utan man får leva sig fram till bevisen. De kommer när man lever i en kärlek som också vågar ställa krav och vara tydlig. Utifrån mitt arbete vet jag att sådana röster behövs idag, vägvisare.

Stefan Klint, för närvarande förlagsredaktör på Verbum men från årsskiftet stiftsadjunkt i Skara stift, hör till en yngre generation präster som tagit djupt intryck av ärkebiskopens sätt att förvalta sitt uppdrag:

-- KG Hammar har betytt oerhört mycket för mig som ny präst i Svenska kyrkan. Faktum är att jag inte är säker på att jag alls varit präst idag om det inte vore för KG. När jag i mitt eget liv som 25-åring präststudent upplevde att den evangelikala fromhetstradition jag växt upp med inte bar längre, tog jag ett långt uppehåll från kyrkan. Inte från min gudstro och ett andligt liv, men från kyrkan. Jag kände ingen längtan tillbaka. Genom att forska och skriva om Pär Lagerkvist bearbetade jag mitt tvivel och min känsla av utanförskap. När jag sju år senare återupptog det avslutande året på pastoralinstitutet, var KG Hammar en stor del av det beslutet. Inte minst hans öppna och samtidigt tydliga och självständiga hållning i samband med Ecce homo-historien, och senare när han angreps i det pingst-katolska Jesusmanifestet, inspirerade mig. Jag kände att om högsta chefen kan uttrycka och stå för en personligt färgad och sökande tro, då finns det rum också för mig i kyrkan.

Lisa Tegby, studentpräst och kontraktsprost i Umeå, blev själv en medial figur när hon på 70-talet prästvigdes vid 21 års ålder. Hon är också ordförande för Förbundet för kristen humanism och samhällssyn som värnar om den öppna dialogen mellan kyrka och samhälle.

-- Hur ska kyrkan behålla modet att vara öppen och samtala? Det är ju det sätt att missionera som KG själv använder, och när hade vi senast en ärkebiskop som fick så många människor att tala om Jesus? Ofta tycker jag att kyrkliga företrädare tror sig själva om att vara de som sitter inne med det enda rätta svaret och går ut med det innan något samtal fått föras - i alla fall om man sitter med ett gäng präster i medelåldern så är ofta attityden att ... jaja, dom kan ju samtala, men vi vet ju ändå hur det är och det måste vi ju tala om för dem. Och samtal som börjar med den attityden blir ju inte särskilt kreativa. KG har ju så ofta fått skäll för sin öppenhet samtidigt som de som lär känna honom närmare ständigt talar om hur from han är. En sån kyrka vill vi ju ha. From och öppen...

Ami Lönnroth