Jag har inte sanningen, jag söker den

Hopp och tillit - det är närmast fånigt självklart att konstatera att det är bristvaror. Men jag känner bristen varje dag och jag märker den varje morgon när jag öppnar tidningen. Det ängsliga vaktslåendet på olika plan omkring det som är mig och mitt - egot. Rädslan för framtiden runt om i samhället. Oron för förändringar. Tryggheten som krackelerar när man byggt den på strukturer och system.
  Men så öppnar jag K G Hammars och Ami Lönnroths samtalsbok Jag har inte sanningen, jag söker den - och hopp och tillit vibrerar emot mig i varje kapitel. Girigt vänder jag blad. Jag måste läsa mer, måste stärka mitt immunförsvar mot uppgivenheten med dessa insiktsfulla och utsiktsrika texter.
 Och när jag läst färdigt vill jag göra K G Hammars ord i bokens ena slutkapitel till mina: "Går det att sätta punkt? Det känns inte så. Vägen fortsätter, och det mest ovissa ligger framför oss, det som vi definitivt inte vet något om. --- Det finns alltid mer att upptäcka, mer att säga, mer att tiga om." Hopp. Tillit.
 
 I sju gånger tre timmar samtalade författaren och journalisten Ami Lönnroth med ärkebiskop K G Hammar. Många och stora ämnen behandlades. Gudsbild, människosyn, bibelsyn, Jesus, kyrkans uppgift, dialogen och samtalet som sätt att leva och som metod att lära sig mer om livet och tillvarons innersta. Ledarskap. (Om man bara ska läsa en enda text om ledarskap detta decennium, så finns den här!)
  Resultatet har blivit en djupt personlig bok, där de båda talar om frågeställningarna som något som berör dem. De finns där med hela sina personer, sin historia och sina erfarenheter, det som format dem som människor. Alltså ingen förment objektiv framställning, akademisk och generaliserande.
 Det är ju det sättet att nalkas också trosfrågorna som retar gallfeber på K G Hammars arga kritiker, både inom och utanför kyrkan. Och som gör rubrikhungriga reportrar frustrerade. Man vill ha svartvita besked. Hur är det med det här? Vad säger kyrkan? KG Hammar svarar: "Jag ställer inte upp på att det finns en färdig modell att ta ställning till. Min tro är min tro och kan aldrig vara någon annans tro. Det innebär inte ett bejakande av andlig slapphet, utan av att tillvaron är grundläggande subjektiv i positiv bemärkelse."
 Och så tillägger han i sammanhanget, apropå just kyrkans språk och dess funktion: "Kyrkans språk är inte till för att definiera. Det är omöjligt eftersom Gud är ett mysterium. Språket är till för att möjliggöra en relation."
 
 Relation - det är nyckelordet. Relation till Gud (eller människans djupdimension eller vilket ord man nu vill använda), till medmänniskorna, till naturen. Relation präglad av kärlek. Det är det viktiga. Då blir gränsdragningarna inte så betydelsefulla, organisationerna och strukturerna inte självändamål, orden inte slutgiltiga definitioner men försök som hela tiden måste omprövas. Den öppna handen blir idealet, inte den slutna som ständigt måste gripa om mitt och mitt eget.
  Jag lägger ifrån mig boken. Jo, vägen fortsätter. Och jag känner mig upprymd. Upprymd, eftersom förundran och förväntan faktiskt för ett ögonblick tagit överhanden.
 

Christer Hugo