Cristine Sarrimo läser K G Hammar
1 november 2004
Av: Sydsvenskan
 

Sarrimo är lektor vid konst, kultur och
kommunikation, Malmö högskola

K G Hammar har sedan han blev ärkebiskop för sju år sedan väckt starka känslor. Ett sätt att få en klarare bild av Hammar är att läsa hans och Ami Lönnroths bok "Jag har inte sanningen, jag söker den".

I vissa kretsar väcker det större anstöt att komma ut ur garderoben som frälst än att öppet tala om sin sexuella läggning. I takt med att sexualitetstabun raserats blir orden för andlighet allt svårare att uttala. Många tycks ha blivit andliga analfabeter; det märks så snart en medmänniska drabbas av lidande. Vad ska jag då säga eller göra?

Kristendomen beskylls ibland för att ha dragit en skarp skiljelinje mellan kropp och själ på kroppens bekostnad. Idag förkroppsligas istället människan på själens bekostnad. Och ska det talas om andlighet används gärna en marknadsanpassad retorik vars budskap är att skapa än mer framgång åt individen. Kyrkans svåra kärleksbudskap som bygger på ett givande och inte ett ständigt tagande är långt borta. Alla måste numera motivera sitt existensberättigande i nyttotermer.

Andra menar att Sverige visst inte är sekulariserat utan att tron frodas som aldrig förr fastän på andra platser än i Svenska kyrkan. Och hur ska då denna negligerade och kritiserade kyrka fylla bänkraderna? Går vägen dit via mer bokstavstro eller större frihet?
Sedan K G Hammar blev ärkebiskop har kyrkan debatterats på ett sätt som är ovanligt i Sverige. Mycket beroende på hans ställningstaganden för Ecce homo-utställningen, vigselliknande ceremoni för homosexuella och hans kritik av Israel. Av vissa uppfattas han därför mer som en politiker på vänsterkanten än en ledare och förebild i trosfrågor.
För mig som har en katolsk bakgrund och är av judisk börd har faktiskt Hammar framstått som just politiker i första hand, påverkad av ideologiskt styrda värderingar som tycks så självklara i den svenska debatten att de ibland är svåra att ifrågasätta: man ska vara för Palestina, emot kriget i Irak och ska man tro, så ska man tro på ett liberalt vis. Inte ens i värdefrågor får man vara konservativ. En alldeles perfekt lagom svensk hållning utformad 1968.

Men stämmer min fyrkantiga bild av Hammar? Hur motiverar han själv sina ställningstaganden? Med stort intresse söker jag efter en djupare förståelse i journalisten Ami Lönnroths och Hammars bok "Jag har inte sanningen, jag söker den". Boken baseras på Lönnroths samtal med Hammar om vad det innebär att vara kristen.
Fram träder en genuint dialogisk människa, allvarligt intresserad av en jag-och-du-relation både till Gud och till människan. Hammars människosyn är en del av hans gudsrelation, vilket medfört att han ofta tar ställning för utsatta människor. Likaså definierar han sig själv som ett slags mystiker, vilket påverkar hans bibelsyn. Han läser inte Bibeln bokstavligt utan uttolkande och symboliskt, med ett historiskt förhållningssätt. Han kan inte och vill inte tala om för människor hur de ska tro, eftersom Gud ju är ett mysterium. I detta öppna område där du själv måste tolka går vissa av hans kritiker vilse. De vill helt enkelt ha klara besked som Hammar på grund av sin tro inte kan ge: "Tydlighet utestänger. Men otydlighet drar in folk, inkluderar."

Det tycks med andra ord vara en på gränsen till relativistisk hållning han företräder. Om nu allt är så öppet för tolkning, så kan jag väl lika gärna läsa god litteratur eller lyssna på musik och ändå snudda vid tillvarons mysterium?

Så otydlig är nu Hammar inte. I själva verket presenterar han en modell för tro som baseras på en religionspsykologisk trestegsraket. Först tar du till dig det institutionella i kyrkan, därefter träder du in i den kritiska fasen och till sist den mystiska, det friare förhållningssättet. Enligt Hammar har vissa av trosdebattörerna ännu inte lämnat den första fasen; deras religiösa utveckling ligger på en tioårings nivå.

Visst har han en poäng. Av religiös livsstil oerfarna svenskar lockas ibland av exempelvis den katolska kyrkan. Det kan kännas exotiskt och mer autentiskt att läsa trosbekännelsen på latin, att bara möta manliga präster och få klara besked om var kyrkan står i äktenskaps- och sexualitetsfrågor. Jag tror att oerfarna kan lockas av just tydlighet - men inte bara de oerfarna. Trestegsraketen ger en för enkel bild av individers andliga utveckling. Och även otydlighet kan utestänga. Många svenskar har uppfattningen att religiös uppfostran i sig är farligt - föräldrar ska inte "indoktrinera" sina barn utan de måste själva få välja. Men om man aldrig ges några valmöjligheter finns heller ingen frihet. Om du kan välja ett luddigt "allt" blir det utan vägledning och kunskap ofta ingenting alls.
 

Åter