Av Ami Lönnroth
”En så stor idiot är ännu inte född, ens i USA” - en som med vett och vilje sätter igång ett krig som kommer att slå tillbaka och utplåna honom själv och alla runtomkring.
Så tänkte den då fyrtiofyraårige överstelöjtnanten Stanislav Petrov framför sitt kontrollbord i militäranläggningen utanför Moskva sedan han upptäckt att varningslamporna börjat blinka. Det borde innebära att USA alldeles nyss avfyrat sina kärnvapenbärande missiler mot Moskva. Inom en halvtimme måste han utlösa motattacken. Det skulle innebära ett totalt kärnvapenkrig.
Petrov gjorde de kontroller som gick att göra men det som avgjorde var hans resonemang om hur idiotisk eller ej fienden kunde tänkas vara. Ett stycke sunt förnuft satte stopp för ett tredje världskrig den gången - den 26 september 1983.
Det dröjde till 1998 innan denna goda nyhet läckte ut. Och det har tagit förvånansvärt lång tid att sprida den. Först att rapportera tycks ha varit tidningen Daily Mail i London den 7 oktober 1998, följd av BBC News två veckor senare. Den svenska allmänheten kunde läsa om Petrov i DN i september 2000. Då recenserade Peter Englund en bok av en före detta CIA-analytiker, Peter Vincent Pry, ”War Scare – Russia and America on the Nuclear Brink” där berättelsen om Petrov finns med.
Jag läste recensionen som fick huden att knottra sig och håren att resa sig: Så nära var det alltså att vi hösten 1983 förintades i en total kärnvapenattack! För mig blev det en känslomässig resa tjugo år tillbaka i tiden.
Vi var många som var aktiva i fredsrörelsen då, vi gjorde ihärdiga försök att väcka opinion och bryta igenom den förlamande känslan av att ett kärnvapenkrig kunde bryta ut när som helst. Häromveckan hörde jag Marit Paulsen tala om samma sak i en radiointervju. Nu har många glömt hur utbredd och dessutom befogad den oron var! Då var det inte så lätt att få gehör – det fick till och med så garvade fredaktivister som Marit Paulsen känna av. Och idag tycks kärnvapenhotet vara en helt bortglömd realitet.
Jag läste Pry’s bok och fick idén att jag skulle försöka gestalta den stämning som rådde då, i början av 80-talet, genom en fiktiv fredaktivist i min egen generation. Resultatet blev romanen ”Linda och Louise” som jag gav ut förra året. Fredsaktivisten Linda får möta det hån och det förlöjligande som kanske i synnerhet kvinnliga fredsaktivister fick stå ut med då - och som de/vi kanske alltid har fått stå ut med.
Till slut unnar jag henne triumfen att konstatera att det verkligen funnits fog för hennes engagemang. I slutet på romanen, då vi rört oss från 1983 till 2001, låter jag henne läsa Peter Vincent Pry’s bok.
Reaktionen från de läsare som överhuvudtaget kommenterade den passusen i boken var i stort sett: ”Det där vara väl ändå lite väl fantasifullt?.” Men så häromdan fick jag ett samtal från en man som fäst sig vid berättelsen om Petrov. Han kunde berätta att den danska Weekendavisen hade uppsökt Petrov i hans sjabbiga och slitna lägenhet i en by utanför Moskva. Där lever han som änkling med sin son och sin hund. Hans grannar har ingen aning om vem han är, än mindre att han räddat livet på både dem och oss. Hans insats i september 1983 kom att blotta en skamlig defekt i det sovjetiska varningssystemet. Det vändes till anklagelser mot Petrov själv. De överordnade valde att kritisera honom för att han tänkt själv, hans militära karriär tog slut och han drog sig tillbaka med en ynklig pension vid 46 års ålder.
Men nu återupprättas hans ära, i varje fall i England, USA och Danmark. Weekendavisens Anna Libak berättar att en amerikansk delegation är på väg till Moskva för att ge honom ett pris som världsmedborgare, att det startats en insamling för att förstärka hans dåliga ekonomi och att en dansk filmare förbereder en tevedokumentär om honom. På nätet kan man läsa om honom på hemsidan www.brightstarsound.com . Där hyllas han som hjälte, vilket tycks göra honom lätt generad.
Vad jag frågar mig idag är: Hade Petrov rätt när han trodde att en så stor idiot inte är född att han sätter igång ett krig som slår tillbaka mot honom själv?