Luther behövs i utbrändhetens Sverige
-- Finns Gud?
-- Det beror på vad du menar med ”finns”.
Så sa KG Hammar i ett av alla debattsammanhang där han synts och hörts under sina år som ärkebiskop – och fick förstås genast påskrivet på ledarsidan i Svenska Dagbladet för att ha gjort slut med Gud.
Nu återberättar han denna episod för mig när jag sitter i hans besökssoffa i Kyrkans Hus i Uppsala. Han avvaktar, vänligt beredd, ännu ett batteri frågor från mig. För ett år sedan kom vi ut med boken ”Jag har inte sanningen, jag söker den” på Ordfronts förlag, en samtalsbok byggd på många timmars bandade samtal med mig som frågare och KG Hammar som svarare. Situationen känns därför rätt välbekant och kanske skulle man kunna tro att alla frågor är uttömda efter en så ingående intervju. Men det har gått ett och ett halvt år sedan manuset till boken blev klart, mycket har hänt både i världen och i kyrkan, den kyrka KG Hammar är ledare för – ännu en tid. Det som bland annat har hänt är att han aviserat sin avgång före uppnådd pensionsålder. Men det är inte om det vi ska tala nu. Inte heller om huruvida Gud finns eller ej – det som vi i princip ägnade en hel bok att tala om. Dvs var det någon som tvivlade på den saken var det i så fall jag, den skeptiska intervjuaren, inte mannen som lyssnade, tänkte och svarade på mina frågor eller kom med motfrågor.
Nu tar han upp sin blå kaffemugg och säger: -- Du vet lika väl som jag att när jag ställer en religionsfilosofisk motfråga: ”Det beror på vad du menar med finns”, då menar jag att Gud inte finns på samma sätt som den här muggen.
Och så sätter han ned den med en dunk.
Jo, jag vet eller tror mig veta hur han menar - det är i Gud vi lever och rör oss och är till. Samtidigt vet jag, som gammal journalist, hur frestande det är att knipa billiga publicistiska poäng och få skrattarna på sin sida. För övrigt är väl just präster lovligt byte i mediernas värld – kanske en kvarvarande känsla av triumf över att den gamla maktfullkomliga kyrkans tid sedan länge är förbi.
Vi inleder med att tala om just detta - att kyrkan inte längre har någon makt att tala om:
Vi säger ofta att vi lever i ett sekulariserat samhälle. Vad menar man då och stämmer det?
-- Sekularisering kommer av saeculum som i senlatinsk kristen terminologi betyder världen, timligheten. Vi har alltså förvärldsligats. Somliga menar att vi fått en stark avkristning. Det menar inte jag. Men däremot har kyrkan förlorat makt med början i 1850-talets liberalism och i den individualism som kom med den pietistiska väckelsen redan på 1700-talet och ställde helt nya krav på de troende. Det var den enskilda människan som skulle ta egna avgörande steg, nu var det den enskilda människans omvändelse och botfärdighet som avgjorde om man var en rättrogen kristen. Syndamedvetandet blev starkt, nattvardsborden avfolkades för människor kände sig inte värdiga. Detta lever alltjämt kvar bland äldre människor i kyrkan i dag. Bland unga människor i kyrkan är nattvarden själva poängen med gudstjänstfirandet.
-- Paradoxalt nog var det 1800-talets väckelserörelse som också ledde till att människor slutade gå i kyrkan. Det individuella ställningstagandet kunde ju likaväl leda till att man tog avstånd från religionen, i varje fall dess kyrkliga uttryck – och det långt innan det var möjligt att formellt lämna kyrkan. Inte förrän 1951 kom den lag som gav människor rätt att utträda ur Svenska kyrkan utan att de samtidigt måste välja en annan kyrkotillhörighet. Men då hade kyrkan sen länge slutat vara en maktapparat. Det började med att Konventikelplakatet avskaffades 1858. Det var den förordning som hade införts 1726 för att stoppa pietismen, det s k läseriet som tog sig uttryck i privata uppbyggelsesammankomster och som ledde till ingripanden från länsmän och präster. Vilhelm Mobergs Utvandrarna ger en inblick i den verkligheten.
-- Från 1858 var det fritt fram för de kristna väckelserörelser som statskyrkan ivrigt försökt bekämpa. Individualismen hade inte gått att stoppa. Vi ser fröet till den individualism som i dag är grundtonen i hela samhället. På många sätt har sekulariseringen varit en välsignelse. Människor tänker själva och vägrar foga sig i auktoritära system.
Men med individualismen följer också upplösningen av gamla gemenskaper - i vår tid handlar det om att föreningslivet tynar, det förgubbas och förgummas, det är svårt med återväxten. Facket försvagas, allt färre engagerar sig politiskt. Så vad är det som säger att inte kyrkan likaväl som en stor del av det övriga organiserade samhällslivet håller på att dö sotdöden?
-- Jag är inte så bekymrad som många andra är. För det första: Kyrkan har tappat sin maktposition, vilket vi ska vara tacksamma för – vem vill ha tillbaka överhetskyrkan? Och dessutom förlorat många medlemmar. Men människor har inte blivit mindre religiösa för det. Det är väl bara så att det tar sig andra uttryck.
Hurdå till exempel?
-- Se bara på svenskars förhållande till naturen. Det har en starkt andlig dimension. Jag tror inget annat folk har en så djup känsla för naturen som svenskarna. Det finns idag ett andligt sökande och en andlig nyfikenhet som gör att de existentiella frågorna befinner sig mitt i samhällsdebatten mer intensivt än på mycket länge. Men det betyder inte nödvändigtvis att folk strömmar till kyrkan.
Är då inte kyrkans administrativa apparat för stor? Bara den stora valapparaten antyder att kyrkan har en överdriven föreställning om sin egen betydelse.
-- I känsliga frågor citerar man gärna någon annans träffande formuleringar och jag väljer att citera min biskopskollega Anders Wejryd i Växjö som liknar kyrkan vid en liten man i en alldeles för stor kostym. Så länge han står still går det bra men tar han ett kliv framåt snubblar han på sina egna byxben. Förmodligen skulle man kunna förenkla valförfarandet betydligt men det finns en poäng med direkta val. De öppna valen har vi haft sen 1930-talet och jag menar att det har sitt berättigande.
Vad menar du då är kyrkans roll om människor får sin andliga försörjning på annat håll?
-- Jag tror kyrkan idag får vänja sig vid att ingå i olika mer tillfälliga konstellationer, mer av ad hoc, som i samarbetet vi haft tvärs över organisatoriska gränser kring de asylsökande familjerna. Eller i annat arbete för de mänskliga rättigheterna. Många ungdomar är besjälade av det arbetet – jag har känt igen min egen ungdoms engagemang kring u-landsfrågorna som var 70-talets stora ögonöppnare för unga människor. Med det sättet att arbeta kan kyrkan fortsätta att fungera mitt i samhället och utvecklas i samspel med andra grupper.
Och alla de svaga och olyckliga och trötta som inte mäktar med ett sådant engagemang – kommer kyrkan att finnas för dem?
-- Ja det är ju kyrkans uppgift att ta emot människor där de är. Att inbjuda till gudstjänst är ett sätt att visa att alla är välkomna, alla får vara mottagare, det ställs inga krav på motprestationer. De som ställer krav på oss människor är i allmänhet vi själva. Och hårdare krav ju mer individualiserad vår värld blir. Och då har vi inget att sätta emot. Men jag tror att individualismen snart har kommit till vägs ände och att vi kommer att få en motreaktion. I ett samhälle där hälften av alla hushåll är singelhushåll kommer priset för den frihet som individualismen ger snart att bli för stort – i form av utanförskap, förtvivlan och ensamhet. Jag tror vi finner mycket av förklaringen till utbrändhet i detta. Sekulariseringens och individualismens baksida är att vi har tappat nåden men vi har behållit plikten och det individuella ansvaret så starkt att vi kroknar.
Vi människor är sociala varelser och jag är övertygad om att nya sociala gemenskaper kommer att uppstå men kanske i andra former än de som vi nu varit vana vid i hundra år eller så.
Många skyller på Luther när de talar om vårt arv av glädjelös pliktmoral och moralism.
-- Luther har fått ett alldeles oförtjänt dåligt rykte som glädjedödande pliktmänniska. Det är ju Luther som talar om rättfärdiggörelse genom tron. Tron är ingen prestation, den tar man emot, det är nåden som verkar. Och det han väldigt tydligt visade i det han skrev och sade och genom sitt eget exempel är att det andliga livet är något som pågår mitt i vardagen, inte i särskilda andliga nischer dit bara de utvalda har tillträde.
”Predika är prästs ämbete, smida är smeds ämbete” sa prästen och smedsonen Olaus Petrus, den svenske reformatorn.
Eller som din prästkollega Lisa Tegby sade till mig en gång: ”Alla gör sitt till Guds ära genom att sköta sitt vardagsliv. Det är lika andligt att smida eller sköta barn som att predika.”
Hur kan då kyrkan bidra till en sådan helhetssyn idag?
-- Som jag sade, jag tror att det måste komma en motreaktion mot utbrändhetens nådeslösa tillvaro. Luthers dåliga rykte i det allmänna medvetandet beror just på att vi tappat bort nåden och fått en föreställning om att vi, var och en i vår ensamhet, ska prestera våra liv. Allt det som är mottagande och villkorslös kärlek försvinner då ur vår tankevärld. Det är nutidens starka obalans. Kyrkan gör vad den kan för att ändra på den obalansen.
Helhetssyn – om det har det talats mycket i både olika terapeutiska skolor och i nyandligheten.
-- Javisst – det visar just på att det finns en motreaktion mot den överdrivna individualismen. Och jag tror att den kommer att växa sig starkare.
I vår gemensamma bok talar vi en hel del om kyrkans svarta sidor, dess faktiskt ganska nådeslösa sätt att behandla människor genom två årtusenden. Kyrkan har svikit och förtryckt och mördat i Guds namn. Hur kommer det sig då att kyrkan trots allt ännu finns kvar, att det finns människor som tror?
-- Ja, i kyrkan skulle vi väl svara att det är Guds ande som verkar. Tron har överlevt trots kyrkan – så skulle man också kunna uttrycka det. För kyrkan är förstås en spegel av samhället – av dess konflikter och maktmissbruk och orättvisor. Och samtidigt måste man säga att Kyrkan är större än den institution som vi människor skapat. Gud är större än kyrkan. Det är inte så att all tro måste uppstå och ta sig uttryck inom institutionen kyrkan.
Under din ärkebiskopstid har du anklagats för att använda kyrkan som politisk plattform för vänsterpolitik. I vilka politiska frågor anser du att det är rimligt att kyrkan tar ställning?
-- Ta asylfrågan – där har jag flera gånger blivit tillrättavisad av politiker som menar att jag lägger mig i deras verksamhet. Men vi tar ställning för en human behandling av våra medmänniskor. Det partipolitiska systemet har inte ensamrätt på mänskliga frågor, de må sen kallas vänster- eller högerfrågor. Och här är jag i gott sällskap med såväl påven som andra företrädare för den världsvida kyrkan. Kyrkorna i världen är mycket mer radikala än våra politiker har en aning om. Jag tror Sverige är speciellt i detta sätt att avskilja politiken som en särskild sfär med anspråk på att ha ensamrätt på ”sina” frågor.
Är det alltså ytterligare ett exempel på att vi har svårt att tänka i helheter?
-- Ja, det kan man säga.
Under den period som vi arbetade med samtalsboken hände det då och då när vi träffades att du var ganska upprörd över arga och kränkande brev och mejl – men då inte från politiker som tyckte att du lade näsan i blöt utan från ett annat fiendeläger – de bokstavstrogna i din egen och i andra kyrkor. Hur ser du på det fenomenet?
-- Man kan väl konstatera att fundamentalismen ökar i en osäker värld. De som skriver under på vartenda ord i bibeln bokstavligt blir alltfler.
Har det inte varit plågsamt att bli så påhoppad?
--Jag vet inte om jag blivit så påhoppad.
Men det har du väl. Du till och med aviserade din avgång i lite förtäckta ordalag på ett ställe i boken.
-- Men det där är inget som stannar i mig. Jag säger som Inger, min fru – jag låter de vredgade orden drunkna i nådens hav. I Sverige är för övrigt de bokstavstroende inte någon stor grupp. Hos oss är det religiösa klimatet ett annat – vi har vår blyghet och rädsla att bemöta och bryta igenom. I det klimatet behöver vi öva oss i dialog med varandra. Och nog tycker jag det blivit ett genombrott i dialogen. Nu har kyrkomötet antagit en välsignelseakt för homosexuella – det hade varit otänkbart för sju år sen när det stormade kring Ecce Homo. Det rör sig trots allt framåt.
En viktig sak du gjort under din ärkebiskopstid är att göra Hammarskjölds Vägmärken kända för en ny generation svenskar. Men en fråga som ibland ställs och som jag nu till slut vidarebefordrar: Andas de inte trots allt en andlig utvaldhet? Ett slags elitism som inte tycks stämma med den demokratiska framtoning som kyrkan har fått, inte minst under din tid som ärkebiskop.
-- Ja det är ju den klassiska religiösa frågan – finns det särskilda Guds utvalda? Och visst kan det vara svårt att ta till sig Vägmärken. Första gången jag läste den som ung teolog, förstod jag inte mycket. Senare på 80-talet, när jag var i ett pressat läge, kom Vägmärken på nytt in i mitt liv och nya vidder öppnade sig. De gav vägledning till ett annat sätt att leva i kyrkan, en frihet. Läser man och reflekterar över Vägmärken ska man också finna att de andas en djup ödmjukhet.
Låt oss avsluta med ett exempel på ett Vägmärke ur din tänkebok, ”Vägen valde dig”, som gavs ut i år till hundraårsminnet av Dag Hammarskjölds födelse.
”Det finns ingen av vilken du inte kan lära. Inför den Gud som talar i alla är du alltid i Första förberedande.
Låt mig med öppna ögon läsa den bok mina dagar skriver - och lära.”