Berit Ås – ett personporträtt
Jag minns det som igår fastän det är nästan 29 år sedan. Jag satt utanför sessionssalen i Stortinget i Oslo och väntade på Berit Ås, vice partiledare i Sosialistisk Venstre (SV) och känd feminist. Jag var på ett av mina första uppdrag sedan jag börjat som reporter på Svenska Dagbladets Idagsida och var lite nervös inför mötet med denna kvinnorörelsens förgrundsfigur.
Så plötsligt kommer Berit störtande, fly förbannad. Dock inte på mig. Hon har varit med om något som hon inte riktigt kan få ord på, något som hände under föregående kvälls debatt om försvars- och säkerhetsfrågor. Hon hälsar på mig som hastigast och så börjar hon berätta: Som sitt partis medlem i ”utenriks- och konstitusjonsutskottet” skulle hon göra ett inlägg i försvarsdebatten.
-- Liksom de övriga föredragande hade jag obegränsad talartid. Jag hade noggrant förberett mitt inlägg - tjugo minuters inlägg som det hade tagit lika många timmar att förbereda. Jag talade om hur jag såg kapprustningen - som en fastlåst kapplöpning mellan tekniska experter i olika länder. När jag hållit på i åtta minuter, såg jag hur talmannen började skruva på sig, visa sig otålig. Stortingspresidenten Guttorm Hansen gick bakåt i salen. ”Jag förstår inte vad Berit Ås talar om”, hade han sagt, fick jag höra senare.
-- Obehaget spred sig som en smitta och jag fick svårt att genomföra mitt inlägg, började känna att jag nog talade för länge - fastän så många av de manliga stortingsmedlemmarna minsann kan hålla på bra mycket längre utan att låta sig förskräckas. Det var förfärligt obehagligt och när jag sedan kom ut i restaurangen och träffade två av mina kvinnliga partikamrater, sade den ena till mig: ”Berit, jag är rasande. Männen förstår dig inte. Du talar om fred och de talar om krig!”
Vad Berit Ås också berättade den gången var att hon där i restaurangen efter debatten mött Kristelig Folkepartis ledare som kom fram till henne och komplimenterade henne för ett tänkvärt inlägg.
-- Han hade suttit i sitt rum och lyssnat (i internradion) och inte smittats av den allmänna otåligheten som omgav mig i själva stortingssalen. Det var mycket märkligt. Guttorm Hansens och alla de andra männens kroppsspråk - det hade kanske han också smittats av om han suttit i salen.
Berit Ås frustration och rättframma berättelse som hon dumpade rakt i knät på mig, en relativt ung och för henne obekant journalist, skapade ett slags kvinnoförtrolighet mellan oss som sedan har hållits vid liv genom åren. Då och då under årens lopp har vi mötts vid kvinnokonferenser, i fredsdemonstrationer, i forskningssammanhang – och hon har ständigt samlat nya lärjungar vid sina fötter, kvinnor som liksom jag får en kick av att höra hennes analys av hur makt utövas och hur motstånd kan mobiliseras. Intervjun den gången blev en grundkurs i härskartekniker och kvinnokultur, två ingredienser i Berit Ås socialpsykologiska analys av politikens villkor som hon framgångsrikt har spritt bland kvinnor runtom i världen, inte minst i Sverige där hon kuskat runt och talat till kvinnor på över 200 orter.
Att det var hett stoff, det Berit Ås hade att förmedla, blev jag snart varse sedan jag publicerat min intervju med henne den 5 juni 1976. Chefredaktören Gustaf von Platen kallade mig till sig och berättade med bekymrad min att den norske ambassadören hade hört av sig och sagt att såväl Berit Ås som Ami Lönnroth ljuger. Det hörde väl inte till vanligheterna att politiker på den tiden beskrev sina upplevelser med sådan passion och ilska som Berit Ås. Hon bröt helt klart mot gängse regler för vad politiker brukar uttala sig om i medierna. Men inte kunde den norska ambassadören ha någon rätt att regissera en enskild norsk persons berättelse om vad hon upplevde! Jag kan inte heller minnas att det framfördes någon ursäkt från tidningens sida. Men vad den reaktionen visade var hur känsligt det manliga etablissemanget var för feministisk kritik – och det är i sig intressant.
Nu träffas vi 29 år senare hemma hos Berit Ås i Asker nordväst om Oslo för att se tillbaka på hennes gärning. Man kan ge henne många epitet - politiker, feminist, fredsaktivist, professor i socialpsykologi och grundare av det norska kvinnouniversitetet. Och alla hänger de ihop. Det är numera längesen hon var aktiv i partipolitiken, har bara kvar en suppleantpost i en politisk nämnd i Asker, den kommun där hon också startade sin politiska bana 1967. Men nog kan man fortfarande kalla henne för aktiv kvinnopolitiker. Berit Ås har hunnit passera de 75 och blev på födelsedagen för snart två år sedan hyllad med ett fantastiskt seminarium som tycks ha varit en härlig blandning av seriös forskningsredovisning och uppsluppen kavalkad av typ ”Här har du ditt liv”. Och alltjämt befinner hon sig mitt i den feministiska debatten. Medan jag sitter i hennes soffa, får jag stänga av bandspelaren flera gånger när hon får samtal från när och fjärran med begäran om föredrag om härskarteknikerna. Vad kan vara skälet? Att vi åter fått ett auktoritärt samhälle där kvinnor känner sig förtryckta?
Berit Ås svarar med att berätta om sin stora förebild inom socialpsykologin:
-- Jag beundrade mycket en judisk socialpsykolog som hette Kurt Lewin. Han var docent i Berlin men flydde till Amerika 1939 undan nazisterna. Han hade ett helt fantastisk sätt att utveckla sin socialpsykologi på. Han hade helt enkelt ett skarpt öga för vad det var som skedde mellan människor.
-- När han kom till Amerika såg han något nytt – amerikanska barns fria uppfostran, de fick springa runt och prata och i nursery school fick de gräla och yttra sig och ha en kroppslig frihet. Den friheten, tänkte han, måste vara en viktig grund för en demokratisk personlighet. Och så gjorde han ett experiment där han lät samma lärare uppföra sig på helt olika sätt i två jämförbara grupper med barn, auktoritärt i den ena och demokratiskt i den andra. Han kallade det ”Experiment in social space”.
-- Den auktoritäre skulle straffa och belöna utan att berätta varför, ge order, inte låta barn bestämma själva. Den demokratiske samarbetade hela tiden. Detta förde till väldigt skilda resultat. Barnen i den auktoritära gruppen skaffade sig snart en syndabock som till slut blev så plågad att han måste flyttas över till den demokratiska gruppen. Med en gång den auktoritäre läraren försvann ut ur rummet började eleverna att bråka, men de demokratiska började samarbeta. Ordet ”vi” användes tre gånger så ofta i den demokratiska gruppen.
Så lärde Kurt Lewin sina studenter att se sociala relationer.
-- Själv lärde jag mig använda Kurt Lewins observationsteknik när jag gjorde entré i politiken, jag lärde mig se auktoritära beteenden och observera de skamgrepp som utan ord kunde tas på politiska motståndare. Oftast och mest arrogant av män mot kvinnor. Det var då jag utvecklade mina fem härskartekniker. Och som svar på din fråga, ja, jag tror att vi åter fått ett betydligt mer auktoritärt samhälle. Det bygger på att hålla människor osäkra och rädda.
När jag nu till exempel läser att det inte blivit något bättre med mobbning i arbetslivet så måste det betyda att många är väldigt osäkra. Exempel på varför det är så får vi varje dag:
Det skall skäras ned 400 jobb. Sjukhusen i norr skall tjäna in 2 miljarder. Vi anställer inte äldre för vi vill ha unga människor på projektanställningar… Allt detta leder till en generell osäkerhet – det är order från ovan. Det är en auktoritär struktur. I den miljön frodas de fula knep som jag ägnat mig åt att kartlägga.
Jag berättar för Berit Ås om en svensk intervjuundersökning som stärker hennes tes. I Svenska Dagbladet den 18 januari i år redogjordes för en undersökning under rubriken ”Män har fortsatt makt i riksdagen”, en uppföljning av en tidigare undersökning som visade att sex av tio folkvalda kvinnor känner sig sämre behandlade på grund av sitt kön. Det hjälper tydligen inte att 47 procent av riksdagsledamöterna är kvinnor eller att talmannen Björn von Sydow satsat hårt på jämställdheten, fortfarande säger 67 av de 90 kvinnor som intervjuats i den här omgången att den manliga maktstrukturen är intakt och att de gång på gång utsätts för just de härskartekniker som Berit Ås kartlagt i politiken. Hon är inte förvånad när jag återger några av deras uttalanden:
”Om det är en med snopp som sagt något, eller en utan, så värderas det olika.”
”Mina förslag accepteras inte förrän en man lyfter fram dem.”
”Män söker män. De bekräftar, väljer och uppmuntrar män.”
”Många känner att de inte orkat bråka, för då blir man känd som en sur kärring.”
”Unga färska tjejer utan märkvärdiga titlar har en lång uppförsbacke för att bli lyssnade på.”
De replikerna hade lika gärna kunnat fällas av Berit själv eller några av hennes kvinnliga medpolitiker när de kommit in i den norska kommunalpolitiken i slutet av 60-talet. Snart slog de sina kloka huvuden ihop tvärsöver partigränserna från vänster till höger och i samarbete med husmorsföreningar och andra kvinnogrupper åstadkom de vad som kommit att kallas kvinnekuppen i kommunalvalet 1971. I Asker, Oslo och Trondheim fick kvinnorna politisk majoritet och i tidningarna blev det antingen rena krigsrubrikerna: ”Politiske amazoner stormer rådhuset”, ”Kvinnerevolusjon i Asker” eller i varje fall ironiska och kritiska kommentarer ”En karikatur på et politisk valg”, ”Uheldig og unaturlig utvikling”.
I en mandatperiod, fyra år, varade kvinnomajoriteten i de tre kommunerna, sen ändrades vallagen så att det var omöjligt att stryka mansnamn och föra in kvinnonamn på röstsedlarna på det sätt som gjort kuppen möjlig. Under de fyra åren lärde sig Berit Ås och alla de andra kvinnliga politikerna enormt mycket om de skamgrepp som hon sen kom att sammanfatta med begreppet ”De fem härskarteknikerna”. Man kan läsa om dem i handboken ”Kvinner i alle land…Handbok i frigöring” som Berit Ås gav ut på norska 1981. PÅ svenska kom den två år senare med den något tamare titeln ”Kvinnor tillsammans” (Gidlunds 1983). Många kvinnor som varit på seminarier och konferenser tillsammans med Berit Ås har sett den video som Växjö kommuns jämställdhetskommitté lät göra och där hon själv illustrerar hur det går till att bli osynliggjord, förlöjligad eller utskämd inför en grupp.
Så här berättar hon om hur hon blev medveten om hur hon blev särbehandlad som kvinna i politiken. Det var i början av hennes politiska karriär och hon var på ett partimöte där hon och två män skulle tala. De tre satt bredvid varandra, vända mot de övriga deltagarna:
-- Man kan kalla det där en speglingsmetod. En annan går till så här: Om en man kommer med ett gott förslag, väntar vi kvinnor ett tag och sedan begär en av kvinnorna ordet, låt oss kalla henne Marit, och kommer med samma förslag. Och så begär alla kvinnorna ordet och kallar det för Marits förslag. Då blir männen rasande, men vi svarar att vi trodde att det var så det skulle vara för det har vi upplevt så många gånger när vi själva framfört goda förslag.
-- Jag har inte studerat hur kvinnor förtrycker andra kvinnor för jag tycker problemet hur män förtrycker kvinnor globalt är stort nock. Det betyder inte att det inte finns förtryck i andra konstellationer. Men se på statistiken – på mäns våld mot kvinnor, på en lagstiftning som ger män rättigheter över kvinnor. Om folk inte kan se hur enormt digert detta problem är jämfört med t ex några kvinnliga direktörer i företag som tycks förtrycka sina underlydande så är de blinda för vad som pågår runtomkring dem.
-- Män har alltid varit väldigt upptagna av maktförhållandet herre och tjänare. Marx talar om kapitalister och arbetare – det var aldrig en kvinnlig arbetare i hans huvud. Du finner hos de manliga filosoferna att de sällan inkluderar kvinnor i sina tankar. Det är ett kulturellt fenomen att mannen uppfattas som Människan och vi kvinnor som något slags bihang eller accessoar. Om inte kvinnor upprätthåller intresset för kvinnor så är det inga män som gör det. Så jag bekymrar mig inte över att jag inte hållit på med mäns makt över män.
Berit Ås har som forskare heller inte så mycket till övers för allt tal om genus, hon menar att vi med det svala begreppet är tillbaka vid ruta 1 och lägger dimridåer över det grundläggande problemet: mäns förtryck mot kvinnor som i sin grymmaste och inte alls ovanliga form innebär våld, misshandel och mord! Så när hon av postmoderna genusforskare får skrivet på näsan att hennes teorier är föråldrade så ger hon blanka fan i det. Trogen sin forskarförebild Kurt Lewin är hon forskare och aktivist i ett stycke. Det var Lewin som präglade begreppet aktionsforskning och det är också han som påpekat hur man som forskande deltagare kan åstadkomma förändring genom att pendla mellan konkret erfarenhet och analytisk objektivitet. Kanske är det också förklaringen till att Berit Ås stått ut med så många hårda törnar och fula angrepp som hon utsatts för, även från kvinnor.
Vid ett tillfälle blev hon offentligen utskälld och nedsvärtad vid ett stormigt nomineringsmöte av såväl män som kvinnor i det egna partiet. En normal person, man eller kvinna, skulle blivit en liten våt fläck. Själv sade hon sig: ”Gud hjälpe mig så intressant detta var. Vad är det som pågår i deras huvuden just nu? ”
En gång för ett antal år sedan vid en konferens när jag varit vittne till hur Berit mötte taskiga påhopp frågade jag henne: Blir du aldrig ledsen?
-- Jo vet du Ami, i går var jag faktiskt dypt deprimert , svarade hon med nyter stämma. Inte konstigt att hennes man Dagfinn, nu död sedan sju år, brukade säga: ”Jag är gift med en clown” Andra har kallat hennes norsk politiks Pippi Långstrump. Och med henne har hon gemensamt inte bara den okonventionella framtoningen utan också medkänslan med de svaga och utsatta.