Låt mörkret vara!
Champagne och klackarna i taket – är det nyårsfirande för dig?
Inte för mig.
Men på den tiden för längesen när jag var partnerlös tonåring, vilket tycktes vara normalfallet, skulle jag gärna velat vara så där sprudlande som man förstod av glassiga veckotidningar att man kunde och skulle vara. Högklackade skor, svart sidenfodral, cigarett i långt munstycke, rysk kaviar och champagne och (inte minst) uppvaktande kavaljer på lyxrestaurang.
Men det blev aldrig så.
Nyårsaftnarna i mitt barndomshem var en dag och en kväll för stilla begrundan. För att vara ett ickereligiöst hem var nog vårt firande så nära en religiös ritual man kan komma. Vi började visserligen med att doppa i grytan – julaftonsritualen upprepad. Sen förflöt eftermiddagen och kvällen under stillsamt sällskapsspelande och nötknäppande. Och så tänkte vi alla tyst på dem som inte längre var med ibland oss, dvs de vuxna tänkte och vi barn våndades över de vuxnas allvar. Det tog ett antal år att skolas in i detta sätt att vara. Den icke uttalade sorgen över min yngste morbror, som dog när jag var tre år, mormor, som dog när jag var tio, och far, som dog när jag var femton, angav grundtonen.
Nyårsafton blev ett slags sorgehögtid. Nu i mogen ålder kan jag inse hur vacker den var. När klockan närmade sig tolvslaget tände vi levande ljus i alla fönster i den stora innerstadsvåningen, vi skålade i sherry och kysste varandra tårögda på kinden och runt oss fanns alldeles tydligt far och mormor och min morbror Anders som en stilla närvaro. Men de sa ingenting. Och vi sa ingenting. Vi lyssnade till båtarnas tutande i Göteborgs hamn – en särskild nyårshälsning i en tid då sjöfart var huvudnäring i min hemstad. Vi hörde nyårsklockorna läsas av Anders de Wahl i radio. Och allteftersom klockorna i Sveriges alla domkyrkor ringde in det nya året med hjälp av Sven Jerring, avlägsnade sig omärkligt far och mormor och Anders och återgick i sina inramade porträtt på mors skrivbord.
De flesta av mina vuxna nyårsaftnar har följt samma mönster. De få undantagen minns jag som ett brott mot denna heliga ritual. En nyårsvaka på konserthuset i Göteborg i sällskap med mors moster Ingeborg – med fjantiga underhållningsartister som inte förstod att nyår var en allvarlig sak, en vild fest i det kollektiv som jag ingick i ett tag som ung och nyskild och törstande efter ett ickeborgerligt liv (det borgerliga hade ju gått åt fanders) och ytterligare ett och annat kalas med skrålande festfolk.
Denna nyårsafton är vi många som kommer att tänka på dem som inte finns bland oss längre. Även om vi inte är omedelbart berörda av den enorma katastrofen i julhelgen, som lämnade efter sig tiotusentals döda, blir det mot den bakgrunden vi begrundar det år som gått och skörheten i tillvaron.
”Vad kan vi göra för att hjälpa?” frågade programledaren bekymrat och ivrigt i Studio Etts måndagsintervju med prästen Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen. Vad gör man med människor som drabbats av sorg? Frågorna var många och tycktes vara lika mycket ett rop på hjälp från programledaren i hennes hjälplöshet inför mänskligt lidande som en uppmaning åt lyssnarna att engagera sig. För hur närmar man sig en person som förlorat barn, föräldrar, nära anhöriga?
Nej inte säger man: ”Det ordnar sig ska du se” eller ”Jag förstår precis hur du känner det”. För det gör man inte.
Att inse sin egen hjälplöshet, glömma sig själv och bara finnas i närheten av den som drabbats – så kan man sammanfatta det som Lars Björklund svarade, grundat i tjugo års erfarenhet av arbete som sjukhuspräst bland svårt sjuka, många av dem barn.
Eller som samme präst svarade mig för några år sedan i en intervju om att arbeta bland döende patienter: ”Det handlar inte bara om att våga se och våga stanna. Det handlar också om att våga bekräfta förtvivlan – att dröja med de uppmuntrande orden och låta mörkret vara.”
Nu i efterhand har jag förstått att det var det förhållningssättet som vi gjorde till nyårsritual i mitt barndomshem. Det märkliga är att jag minns det med sådan glädje.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com