Det är på nätet som invektiven och hatet frodas

Jag har fått en ny hederstitel: Efter min förra krönika här i LT blev jag av ett antal personer utnämnd till ”politiskt korrekt” eller rakt av bara pk. För mig har PK alltid betytt Publicistklubben, en sammanslutning av publicister som grundades 1874 för att värna om tryckfriheten och yttrandefriheten. Själv är jag medlem där sedan 1971.

PK är ett forum för öppen debatt om samhällsfrågor och mediernas roll. Vi som debatterar där gör det med öppna kort, vi presenterar oss med våra namn och står öppet för våra åsikter. Vi utvecklar egna ståndpunkter och lyssnar på andras. Jag är stolt över att vara PK-medlem.

Att däremot vara ”pk” vilket jag av ett antal kommentatorer i denna tidnings nätupplaga anses vara ska tydligen uppfattas som ett underbetyg. Och det sätts av personer som inte med namn vill stå för sina åsikter. Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal utnämnde i en artikel med rubriken ”Skällsordens tio-i-topp” uttrycket ”politiskt korrekt” till 2006 års främsta invektiv. Och det lever alltjämt tre år senare.

Han skriver: ”Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger.” Motsatsen, ”politiskt inkorrekt”, har enligt Ekdal ”blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt.”

I bloggosfären och i kommentarerna på tidningarnas webbsidor är invektiv och anonyma angrepp numera ganska vanliga. Även om redaktionerna sållar bort sådant som skulle kunna leda till åtal så måste man ställa sig frågan om någon konstruktiv debatt kan växa ur misstänkliggöranden och aggressiva anklagelser.

Hur ska man förresten kunna debattera med personer som inte vågar gå ut med sitt eget namn?

En annan publicist som har erfarenhet av det aggressiva tonläget är Helle Klein, Aftonbladets politiska chefredaktör. I en bok som kom ut förra året med mig som redaktör (Empati och engagemang – en kvinnolinje i svensk journalistik) berättar hon vilka verbala attacker hon får utstå i brev och mejl: ”Din förbannade stinkande glappfitta”, ”Jävla judehora” ”En fittskalle som du förstår inte det här”.

Den sortens tillvitelser hör förstås till det som redaktionen sållar bort. När Helle Klein tillsammans med två kollegor gick ut med detta i en debattartikel möttes de därför av många upprörda läsarreaktioner. Kan det verkligen vara så illa?

Ja, tydligen. Hatet och hoten frodas i anonymiteten på nätet.

Vill man åstadkomma en bättre samtalston borde den första åtgärden vara att aldrig publicera anonyma inlägg.