föredrag i Kungälv 13.1 2006
”Kyrkan har aldrig följt med sin tid” – så svarade Missionsprovinsens sekreterare Bengt Birgersson en förbluffad tv-reporter i samband med vigningen av sju nya präster i Göteborg den 7 januari.
Och det ska inte heller kyrkan göra, var hans meddelande. Och så tror jag att han tillade: ”Kyrkan är i tiden”. Man anade under de korta sekunder som detta inslag varade vilka problem Svenska kyrkan har att kämpa med. Å ena sidan denna utbrytningsgrupp av djupt konservativa för att inte säga reaktionära kristna som tar avstånd från Svenska kyrkans huvudfåra och ser dess lyssnande på samtidens signaler som avkristning och eftergifter för världsliga krafter, å andra sidan den utanförstående sekulariserade svensken, i det här fallet personifierad av tv-reportern som tar det för alldeles självklart att vi alla vill följa med vår tid.
Vad står Svenska kyrkan för, utsatt för dessa motsatta signaler? Man kan tycka att Birgersson gör det lätt för sig när han menar att kyrkan helt enkelt inte ska lyssna på några signaler, annat än från Gud förstås. Och de kan tydligen inte komma annat än inifrån kyrkan själv.
Men även en utanförstående person som denne journalist gör det lätt för sig. Kyrkan är hopplöst omodern, det är grundtonen i en stor del av mediernas rapporter om kyrkliga händelser och kyrkans inre liv. Jag är inte ens säker på att en allmänreporter har helt klart för sig vilken grundläggande skillnad som råder mellan Svenska kyrkans främsta företrädare , biskopar som KG Hammar och Carl Axel Aurelius kontra biskopen i Missionsprovinsen Arne Olsson, han som nu uteslutits ur Svenska kyrkan.
Det råder nämligen brist på bildning i medierna, inte minst råder det brist på teologisk bildning. Och bara det säger väl något om hur man värderar kyrkans roll i samhället.
Rubriker blir det kring bråk om kvinnliga präster, kring frågan om homosexuellas rättigheter, kring de uppmärksammade personalbråken i en del församlingar och kring t ex sexuella övergrepp där präster är misstänkta förövare. Med all rätt visserligen. Missförhållanden ska påtalas, debatter speglas. Men finns det inget mer att säga om kyrkan än att det är ett bråkigt ställe?
Jo, det finns en skyddad zon för bilden av kyrkan i medierna. Och det är när det händer stora katastrofer. Ingen kritiserade det faktum att Svenska kyrkans präster och annan personal spelade en viktig roll efter Estoniakatastrofen eller efter Göteborgsbranden eller efter tsunamin för ett år sedan. Tvärtom, i sådana lägen söker även mediernas människor sig till kyrkans företrädare för att få stöd och vägledning. Då är tonen vördnadsfull, ibland gränsande till underdånighet.
Själv har jag ett minne från en annan katastrof som visserligen inte skördade mer än tre dödsoffer men som engagerade människor och medier enormt, Lady Dianas död i en biltunnel i Paris, förföljd av paparazzis. Hennes begravning blev en stor mediehändelse och direktsändes i teve. Jag blev inbjuden till Sveriges Television som livsåskådningsjournalist för att tillsammans med bl a min dåvarande chefredaktör Mats Svegfors ha synpunkter på den civila religionsutövning som man menade att de folkliga manifestationerna på Londons gator utgjorde, blomsterhaven utanför hennes bostad, alla de sörjande människorna. Nog tydde det på ett uppdämt religiöst behov som plötsligt fick sitt utlopp? Om det ombads vi ha en åsikt. Och vi hade väl en del intressanta funderingar kring det i ett samtal som direktsändes i väntan på att begravningsceremonin skulle ta sin början i Westminster Abbey. Ett intellektuellt samtal mellan jämlikar.
Men plötsligt ändrade programledaren ton, en erfaren och välkänd sådan i övre medelåldern, och det var när hon vände sig till samtalets enda deltagare från Svenska kyrkan, en ung liten prästkandidat, några och tjugo år gammal. Med en helt ny vördnad i tonen bad programledaren den blivande prästen att ge kyrkans synpunkter på detta spektakel – fast ”spektakel” sa hon förstås inte. Jag minns inte riktigt vad hon svarade, denna prästkandidat, men hon var en ödmjuk ung kvinna som inte försökte spela rollen av allvetande kyrkopotentat. För programledaren var det däremot tydligen så att här satt Guds unga företrädare på jorden. Och man ifrågasätter inte Guds ord.
För mig var detta rätt komiskt – mitt i den tragik som var bakgrunden till vårt samtal. Och jag har sedan dess tänkt på vilken haltande dialog som råder mellan kyrkan och det övriga samhället och att det i många fall återfaller på det omgivande samhället minst lika mycket som på kyrkans företrädare. I vårt kollektiva minne har vi fortfarande bilden av en överhetskyrka som vi förväntas kröka rygg inför. Ungefär som Karl-Oskar och Kristina och predikanten Daniel och Ulrika i Västergöl i Vilhelm Mobergs utvandrarserie.
Ser man kyrkan som en auktoritär maktapparat så finns det bara två förhållningssätt man kan ha, antingen kröker man rygg i underdånighet eller också gör man uppror. Och det är väl det senare förhållningssättet som präglat hela sekulariseringsprocessen, med enstaka återfall i underdånighet vid sådana tillfällen som jag just beskrev. Men inget av dessa förhållningssätt stimulerar till dialog och kommunikation på jämbördig nivå.
Egentligen är det märkligt att det ska vara så svårt att få till stånd en öppen dialog mellan kyrkans företrädare och s k vanligt folk, dvs alla de som i och för sig är medlemmar i Svenska kyrkan men inte aktiva. För det finns trots allt ett stort intresse för andlighet i vår tid.
Det var väl för att stimulera till öppen och förutsättningslös dialog om religion och kristen tro som KG Hammar för två år sen gick med på att göra en samtalsbok tillsammans med mig. Den kom ut förra hösten med titeln Jag har inte sanningen, jag söker den, en provokativ titel för dem som menar att kyrkan har sanningen och att det är en ärkebiskops uppdrag att förvalta den. Men uppenbarligen befriande för många andra - boken har rönt stort intresse både inom och utanför kyrkliga kretsar och tillsammans var vi förra året ute i landet flera gånger och fortsatte vår dialog inför stora åhörarskaror.
Det där hade varit en otänkbarhet på t ex Tingstens och Hedenius tid. Något har onekligen hänt med samhällsklimatet.
Något som jag själv inte hade tänkt på förrän KG Hammar påpekade det för mig är det paradoxala att sekulariseringen har sitt ursprung i tidigare seklers väckelserörelser. Redan med den pietistiska väckelserörelsen på 1700-talet ställdes helt nya krav på de troende. Det var den enskilda människan som skulle ta egna avgörande steg. Det var hennes personliga omvändelse och botfärdighet som avgjorde om hon var en rättrogen kristen. Så kom 1800-talets stora väckelserörelse. Konventikelplakatet, som hade förbjudit privata uppbyggelsesammankomster, avskaffades 1858 och nu var det fritt fram för denna rörelse som statskyrkan så ivrigt försökt bekämpa. Individualismen hade inte gått att stoppa.
Men detta ledde så småningom till att en del människor och så småningom alltfler slutade gå i kyrkan. Det individuella ställningstagandet kunde ju likaväl leda till att man tog avstånd från religionen. Och det långt innan det var formellt möjligt att lämna Svenska kyrkan. Det var ju först 1951 som vi fick en lag som gjorde det möjligt att lämna Svenska kyrkan utan att samtidigt välja en annan kyrkotillhörighet.
Där ser vi fröet till den individualism som idag är grundtonen i hela samhället.
Frågan är: Hur förhåller sig 2000-talets individualism till kyrkan? Postmodernismen och kyrkan – kan de samexistera?
Problemet med att analysera individualismen är just att den är individuell. Det problemet mötte jag verkligen den gången för tjugo år sedan när jag tillsammans med mina kolleger på Svenska Dagbladets Idagsida skrev en artikelserie under vinjetten Allt fler blir privatreligiösa. Även den rönte stort intresse och gavs ut i bokform. Vi som skrivit dessa artiklar inbjöds till prästfortbildningar och församlingsaftnar och samtalsfora som Katharinastiftelsen och Sigtunastiftelsen för att prata om privatreligion, försöka lämna besked hur en privatreligiös människa tänker osv. Saken var bara den att det som är privat just inte är tillgängligt för offentligheten.
”Egentligen borde man inte tala om en privatreligion utan om ett antal privatreligioner”, sade religionspsykologen Hans Åkerberg i en intervju jag gjorde med honom i den boken. ”En privatreligiös människa är inte nödvändigtvis helt oberoende av existerande samfund och kyrkor men inte heller helt låst av dem”. Det var hans slutsats av de undersökningar han hade gjort. Det var också han som hittade på termen privatreligiös som sen fick sådan genomslagskraft med vår mediala hjälp.
Men något slags gemensam nämnare för den här stora gruppen kunde han ändå se, i varje fall bland de mycket unga privatreligiösa som ingick i hans intervjuundersökningar:
”Min religion är min”, det är ledmotivet för den privatreligiösa människan. Och just därför att den är så privat kan det vara svårt att veta något om den. Men han fann att om man närmade sig unga människor utan att inta en von oben-attityd, då kunde man få lära sig en hel del om deras upplevelser av transcendens, t ex att religionsutövning var något de oftast inte delade med någon. Möjligen med en flickvän eller pojkvän. Man tänder ljus, lyssnar på musik: ”Då får jag en känsla av att jag lyfts ur meningslösheten” sade en av hans intervjupersoner.
Och när den pojken blev ombedd att beskriva den känslan med fler ord, sade han att han inte kunde det men ”ett vet jag: Man kan inte skriva texter och sjunga på det sättet om man inte själv upplevt det som jag får ut av att höra musiken.”
Chockerande många av Åkerbergs unga intervjupersoner umgicks med självmordstankar, tre av tio hade funderat på självmord och tre av fyrtio frågade sig dagligen: ”Skall jag ta mitt liv eller inte”. Hans Åkerberg var bitter på skolan som han menade inte hade någon förståelse för vad som rör sig i unga människors inre: ”Det är som att kasta ägg rakt in i en betongvägg att försöka få svenska lärare att förstå vilka existentiella problem deras elever brottas med”, sade han.
Det där sade han för över tjugo år sedan. Hans Åkerberg lever inte längre. Jag vet inte vad han skulle ha sagt idag. Men jag tror nog att han med igenkännande skulle tagit del av den artikelserie om unga människors självmordstankar som började just i förra veckan på Idagsidan, där jag arbetade en gång i tiden.
Åkerberg menade att man kan se religiositeten som en motkraft mot de allt starkare tendenserna att ta ifrån människor deras individuella värde. ”I sin privata religiösa sfär är människan osårbar trots det teknokratiska samhällets ständiga försök att avhumanisera individen.”
Min gissning är att han idag skulle konstaterat hur rätt han hade om det avhumaniserade samhället – se på arbetslivets allt hårdare krav , på utsorteringen av människor från arbetsplatserna till arbetslöshet eller långtidssjukskrivning eller tvångspensionering. Kan man tänka sig tydligare signaler om att människan behöver upprättelse och en sfär där hon är helt och hållet mottagen och respekterad. Och var ska hon hitta den sfären?
För sekulariserade människor i min egen generation, 40-talisterna, är det på inget sätt självklart att det är till kyrkan man vänder sig när man är i kris. Vår generation har ju funnit en annan kyrka, nämligen psykoterapin i dess olika former. Många av oss har haft stor glädje av att kunna lägga fram våra liv för en terapeut och fått hjälp att gå vidare. Men terapi kostar pengar, den är förbehållen en mindre grupp i samhället som har både pengar och utbildning och självkänsla nog för att våga sig på ett sådant äventyr.
Men även inom själavården har psykoterapin gjort insteg och jag tror att det är ett mycket lyckligt giftermål mellan själ och ande som åstadkoms när psykologin och teologin fann varandra. Jag tror också – och där kan jag ta mig själv som exempel – att en hel del av oss som tidigare såg psykoterapin som ett slags frälsning så småningom kom fram till att även den har sina begränsningar. Det måste finnas något mer, något större att relatera till än människorna i den närmaste omgivningen, en mening bortom det materiella och intellektuella livet. För mig ledde den insikten till ett nyvaknat intresse för religion och andligt sökande som jag har fått rätt stort utlopp för i det jag skrivit. Samtidigt har jag som journalist kunnat förbli i en observatörsposition, kunnat behålla ett visst utanförstående. Kanske är jag en fegis, ”sitting on the fence” som engelsmännen säger.
En person som tagit ett betydligt längre kliv ut i det halsbrytande okända är psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl som ni säkert känner till. Hon har skrivit ett antal intressanta böcker. De första tidigt på 80-talet höll sig strikt till objektrelationsteori och andra psykologiska ämnen men på senare år har hennes böcker kommit att behandla olika religiösa teman. Den senaste som kom förra året heter En given väg – en bok om att söka sin kallelse.
Så här berättade hon om sin egen utveckling när jag intervjuade henne för samtalsboken Tilliten vilar på tusen axlar utgiven förra hösten på Verbum:
”Uppemot tjugofem år arbetade jag som terapeut och var sen rektor för ett psykoterapiinstitut. Inte så att jag tagit avstånd från det jag höll med så länge men jag önskar att jag då hade sett det jag tycker mig se nu, psykoterapins begränsningar. Då såg jag psykoterapin mer eller mindre som en slutstation för mänsklig utveckling. Har man gått i psykoterapi, då har man förstått någonting! Nu kan jag se vilken oerhört omnipotent attityd det var”.
Mitt i livet drabbades hon av en svår cancer och bara något år senare gick det psykoterapiinstitut som hon drev tillsammans med sin man i konkurs , sedan en nära medarbetare förskingrat deras kapital.
Kanske ska det svåra saker till för att lämna en livshållning och en övertygelse som kan vara väl så stark som en religiös tro, tron på det egna yrkets grundteser och människosyn. Tron på det egna projektet.
I varje fall hände det något avgörande en gång under den här mörka tiden i Patricias liv:
”Jag satt på tunnelbanan en dag mellan Ropsten och Centralen – det var när jag bodde på Lidingö. Och så kom jag på; ’Herre Gud jag tror på Gud.’ ”
Patricia berättade för mig hur hon efter den upptäckten sökt sig till olika religiösa gemenskaper – till skillnad från många av de privatreligiösa har hon behov av ett sammanhang, av ett hem för sin tro. Men var hittar man en hemvist som är tillräckligt öppen och accepterande? Ett tag var hon postulant i franciskanernas lekmannaorden:
”Jag hade varit helt inställd på det. Det finns mycket glädje i det fransicanska. Men när det var dags att avge de slutliga löftena, förstod jag att jag inte kunde. Jag kunde inte i mitt hjärta hitta det svar som jag behöver ge. Jag går fortfarande på öppna möten. De är väldigt vänliga mot mig. Men jag har dragit mig ur den gemenskap jag ingick i.”
Till mig sa hon:
”Det är inte lätt att förena ett behov av frihet med sitt behov av tillit. Emellanåt tappar jag min tillit och känner mig utsatt: ’Vadå tro på Gud?’, frågar jag mig. Och då kan det vara skönt att ha vetskapen att det finns andra som bär när jag själv sviktar. Att ha det sammanhanget har blivit väldigt viktigt. Fortfarande går jag varje vecka på möte med franciskanerna. Ett minst lika viktigt sammanhang för mig är kommuniteten Berget i Rättvik. Där har jag funnit att tro och tillit kan stötta varann. Jag lyckades få en återbudsplats där vid en retreat för fyra år sedan. Sedan dess har jag nog varit där trettio gånger. ”
Men vad var det som hände Patricia den där gången mellan Ropsten och T-centralen? Kanske kunde man säga att hon drabbades av nåd - en dimension som inte precis ryms inom psykologin. Och inte heller i andra sfärer av livet. Nådeslöshet är kanske en beskrivning av den postmoderna människans tillvaro.
Jag tycker KG Hammar uttrycker det där väldigt bra i den senaste intervjun jag gjorde med honom, publicerad i Ordfront Magasin i december. (Som ni märker har han blivit mitt favoritintervjuobjekt) Vi talade om Luther och den väl inarbetade missuppfattningen att han var en sådan livsförnekande och sträng person.
”Luther har fått ett alldeles oförtjänt dåligt rykte som glädjedödande pliktmänniska. Det är ju Luther som talar om rättfärdiggörelse genom tron. Tron är ingen prestation, den tar man emot, det är nåden som verkar. Och det han väldigt tydligt visade i det han skrev och sade och genom sitt eget exempel är att det andliga livet är något som pågår mitt i vardagen, inte i särskilda andliga nischer dit bara de utvalda har tillträde. - - -
- - - Jag tror att det måste komma en motreaktion mot utbrändhetens nådeslösa tillvaro. Luthers dåliga rykte i det allmänna medvetandet beror just på att vi tappat bort nåden och fått en föreställning om att vi, var och en i vår ensamhet, ska prestera våra liv. Allt det som är mottagande och villkorslös kärlek försvinner då ur vår tankevärld. Det är nutidens starka obalans. Kyrkan gör vad den kan för att ändra på den obalansen.”
Hur många upptäcker vad Kyrkan gör för att ändra på denna obalans? Gör kyrkan tillräckligt? Avhoppen från medlemmarna talar sitt tydliga språk. För väldigt många människor är kyrkan inte ett alternativ. Då säger sig kanske kyrkan: Vi måste kommunicera vårt budskap bättre – och så görs ansträngningar med ny logo och käcka reklamkampanjer där kyrkan erbjuds som alternativ till godis och cigaretter. Ganska töntigt tycker väl de flesta av oss. För vad det signalerar, i varje fall som jag ser det, är att kyrkan inte tar sig själv på allvar utan vill göra sig till en vara i konsumtionsflödet. Då kan man faktiskt förstå Missionsprovinsens önskan att inte följa med sin tid.
Det måste vara på en mycket djupare nivå som kyrkan samspelar med sin samtid. När jag funderade och läste på inför det här föredraget hittade jag på nätet en utomordentligt intressant uppsats i systematisk teologi av Kristina Nielsen, en ung teolog, bördig från Göteborg. Kroppens roll i det postmoderna Sverige var titeln med underrubriken: Hur kan Svenska kyrkan förhålla sig till den kroppsfixerade samtidskulturen? Bara att läsa den rubriken fick mig att känna: Här är någon som träffar huvudet på spiken.
Vi lever i en tid som talar om kroppar, exponerar kroppar, hanterar kroppar
Som Kristina Nielsen säger med ett citat av Oscar Wilde på försättsbladet till sin uppsats:
”För att vara riktigt medeltida, borde man inte ha någon kropp och för att vara verkligt modern, borde man inte ha någon själ”
Hennes utgångspunkt är att den kristna traditionen i Sverige fortfarande präglas av ett kroppsförakt som stänger inne djupt mänskliga behov och stämplar dem som synd. Hon frågar: ”Är samhällets kroppsfixering en reaktion mot den instängda och förnekade sexualitet som under lång tid präglade det kristet färgade samhället?”
”Kan en upprättelse av kroppen vara ett av Svenska kyrkans svar på samtidskulturens längtan eller begär efter ett fungerande religiöst sammanhang?”
Jag citerar ur hennes inledning:
”Människans djupaste villkor är att hon lever i en kropp, och på många ställen i Nya Testamentet relaterar författare antingen till Kristi kropp eller till den mänskliga kroppen, men ändå kan man se ett tydligt kroppsförakt i den kristna historien som sträcker sig ända fram till idag. Jesus har inte förknippats med något kroppsligt – hans mamma har lyfts fram som jungfru och han själv skulle ha levt sitt liv i något slags celibat.
I olika tider och på olika platser i den kristna traditionen har mycket av det som är kroppsligt betraktats som synd, både att äta god mat, att dricka gott vin och att leva i sexuella relationer, och det liv som avstår från kroppsliga begär har lyfts fram som det dygdiga livet. Det motstånd som inom Svenska kyrkan riktar sig mot kvinnliga präster och mot homosexuella handlar också i stor utsträckning om kroppen och om kroppen som syndig eller inte tillräcklig.”
När jag sedan läser vidare i Kristina Nielsens intressanta uppsats och tar del av hennes exempel på samtidens kroppsfixering från tidningarna Vecko-Revyn, Amelia och Men’s Health så slår det mig vilka paralleller man kan dra mellan kyrkan och den kommersiella kulturen – båda underkänner kroppen fast med olika motiveringar. Grundtemat är ”Kroppen duger inte” Man ska förbättra och förändra sin kropp för att leva upp till idealet men ingen kropp är egentligen tillräcklig.
Kristina Nielsen citerar en understreckare av Lars Svendsen i SvD med rubriken ”Fåfäng jakt på frälsning genom kroppen”:
”Den disciplinära makt som de flesta människor drabbas av existerar inte bakom fängelsemurar och liknande, utan verkar genom tv, tidningar, magasin. Man presenteras för ett ideal av det kroppsliga självet som alltid kommer att vara onåbart för praktiskt taget alla. Kroppen blir något som alltid kommer till korta.”
Den postmoderna kulturen, påpekar han, ”formar fria individer vars uppgift är att förverkliga sig själva, men samtidigt saknas det i kulturen positiva normer för vad slags jag som ska förverkligas.”
Där kan den kommersiella kulturen och kyrkans tradition ta varandra i hand, menar Kristina Nielsen.
Hon har haft svårt att hitta teologisk litteratur som behandlar ämnet men i min samtals bok med KG Hammar hittar hon en del. Vi ägnar ett kapitel i vår bok åt temat Kyrkan och kroppen.
Där talar vi om den grekiska tudelningen i kropp och själ som vår kultur har ärvt och KG Hammar jämför med judendomen som är kroppsbejakande på ett helt annat sätt än kristendomen. Apropå celibatet i katolska kyrkan säger han:
”Tanken att den som är riktigt andlig måste avstå från de djupast kroppsliga relationerna för Guds skull är ett felslut som är katastrofalt och som har fått enorma konsekvenser för trons värld.”
Han ger också sin syn på den homosexuella kärleken: ”Osjälvisk kärlek är aldrig synd” och sammanfattar sin syn på både heterosexuell och homosexuell kärlek så här:
”Gudsrelationen är en kärleksrelation och den är också kroppslig till sin natur, det är en del av inkarnationen. Man kan också säga att den erotiska erfarenheten är en avspegling av det gudomliga. Det mystika är det kroppsliga som en spegling av det grundläggande andliga.”
För sin inställning till i varje fall homosexuell kärlek har KG Hammar fått utstå mycken kritik, inte minst inom kyrkorna men många har också känt sig upprättade, just på ett sådant sätt som jag tror Kristina Nielsen efterlyser när hon talar om kyrkan och kroppen och som jag själv också hoppades på i mina samtal med ärkebiskopen.
I slutet av sin uppsats skriver Kristina Nielsen:
”Svenska kyrkan är inte trovärdig om hon inte är förankrad i Guds kärlek, men hon är inte heller trovärdig om hon inte förankras i samhällslivet. Det postmoderna samhället är kroppsfixerat, och då måste Svenska kyrkan hitta sitt kroppsspråk och sin upprättelse av kroppen.”
”Världen utanför kyrkan behandlar i många fall kroppen som en handelsvara som man kan byta ut eller göra om, men den mänskliga kroppen är Guds tempel och måste därför få en framträdande plats i kyrkans liv.”
Hennes analys får mig att tänka på ett möte jag en gång hade med en tidigare ärkebiskop, Bertil Werkström, en av alla dessa tystlåtna blyga svenska män. Just då var biskop Desmond Tutu från Sydafrika på besök i Sverige och när han predikade i Storkyrkan i Stockholm, dansade han uppför gången:
”Jag önskar att jag också vågade dansa i kyrkan” anförtrodde ärkebiskopen mig när jag hade honom till bordet vid en middag.
Så visst finns längtan efter kroppslig frigörelse – och med den skulle säkert kreativiteten börja flöda både inom och utanför kyrkan!
Litteratur som refereras till i ovanstående föredrag:
”Jag har inte sanningen jag söker den” av KG Hammar och Ami Lönnroth (Ordfront förlag 2004, pocketutgåva 2006)
”Allt fler blir privatreligiösa” – en artikelserie ur Svenska Dagbladet, SvD Pocket 1985 (ISBN 91-7738-095-9)
”En given väg” av Patricia Tudor-Sandahl, W&W 2005
”Något hände mellan Ropsten och T-Centralen” , intervju med Patricia Tudor-Sandahl av Ami Lönnroth i intervjuboken ”Tilliten vilar på tusen axlar” (Lisbeth Gustafsson, red.) Verbum 2004
”Tron har överlevt trots kyrkan” , intervju med KG Hammar av Ami Lönnroth, Ordfront Magasin 12/2005
”Kroppens roll i det postmoderna Sverige - hur kan Svenska kyrkan förhålla sig till den kroppsfixerade samtidskulturen?” Av Kristina Nielsen, Examensarbete 10 p i systematisk teologi, Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds Universitet, 2005-08-24
Finns att hämta som pdf-fil på webadress: http://www.iktsverige.org/kropp.pdf
Copyright: Ami Lönnroth, www.ami.bibliobi.com