Krönika i Östgötacorrespondenten den 28 januari 2005.

Ett demokratiskt experiment

Finns det inte en risk för övermättnad i rapporteringen från flodvågskatastrofen? Det låter kanske cyniskt att säga så men risken är att vi, som hade turen att inte bli drabbade, tar ifrån de verkligt drabbade deras sorg, att vi trivialiserar den genom att dag ut och dag in hänge oss åt den på avstånd, via medierna, som något slags besvärjelse.

I måndags ägnade påven sin mässa åt att be för att världens journalister ska få styrka att utföra sitt arbete med att rapportera om katastrofen på ett gott och etiskt tillfredsställande sätt, rapporterar CBS news. Vi journalister brukar inte gilla att makthavare lägger sig i hur vi sköter vårt jobb men den här gången tycker jag påven gjorde rätt – inte bara hjälparbetarna utan även journalisterna kan behöva stöd för sin grannlaga uppgift i en kaotisk situation.

I vilken mån påvens böner kan vara till hjälp är förstås en annan fråga. I en sekulariserad värld är det inte längre till Gud man vänder sig i nöd utan till exempel till Göran Persson – och han anses enligt sina kritiker inte ha varit uppgiften vuxen, lika lite som Laila Freivalds.

Det måste vara stötande för de drabbade att ta del av denna skuldbeläggning som nu sker genom partipolitiska utspel. Att krympa en världskatastrof till ynkligt inrikespolitiskt käbbel. Letandet efter syndabockar tycks komma med automatik efter varje större olyckshändelse. Inte lär det vara någon tröst för dem som nu sörjer sina döda. Tvärtom hamnar det verkliga lidandet i skuggan av partikäbblet. 

Men det finns också det som den gångna månaden överraskat och glatt många – generositeten, solidariteten, önskan att hjälpa som vi också fått många värmande bevis på genom mediernas försorg.

Om det inte lät så kyligt så skulle man kunna kalla de två sorternas reaktionssätt för resultatet av ett socialt experiment. Jag tänker på den judiske socialpsykologen Kurt Lewin, som flydde från nazi-Tyskland 1933 till USA där han gjorde en epokgörande insats genom sin forskning om hur den demokratiska människan utvecklas. Det var när han undervisade studenter vid universitetet i Iowa i gruppdynamik som hans mest berömda fältstudier ägde rum.

När han kom till Amerika slogs han av amerikanska barns fria uppfostran, de fick springa runt och prata och i nursery school fick de gräla och yttra sig och ha en kroppslig frihet. Den friheten, tänkte han, måste vara en viktig grund för en demokratisk personlighet. Och så gjorde han ett experiment där han lät samma lärare uppföra sig på helt olika sätt i två jämförbara grupper med barn, auktoritärt i den ena och demokratiskt i den andra. Han kallade det Experiment in social space. 

Den auktoritäre skulle straffa och belöna utan att berätta varför, ge order, inte låta barn bestämma själva.  Den demokratiske samarbetade hela tiden.  Detta förde till väldigt skilda resultat. Barnen i den auktoritära gruppen skaffade sig snart en syndabock som till slut blev så plågad att han måste flyttas över till den demokratiska gruppen. Med en gång den auktoritäre läraren försvann ut ur rummet började eleverna att bråka, men de demokratiska började samarbeta. Ordet ”vi” användes dubbelt så ofta i den demokratiska gruppen.

Så lärde Kurt Lewin sina studenter att se sociala relationer.

Letandet efter syndabockar tycks alltså i hög grad hänga samman med odemokratiska strukturer. Vi brukar berömma oss av att leva i ett öppet samhälle. Och de spontana solidaritetsyttringar som vi sett efter flodvågskatastrofen är väl just ett tecken på den öppenheten. Medan partikäbblet tycks pågå i ett slutet rum, långt borta från den stora allmänhetens känslor och tankar. Kanske är det partisystemet som stelnat till en auktoritär och förtorkad struktur. Varför inte utreda den saken också?

Ami Lönnroth

ami@bibliobi.com