Kan en biskop vara för politisk?
”Nej, KG Hammar tycker jag inte om. Han borde inte vara ärkebiskop”, sa mannen mitt emot mig på middagsbjudningen när han fick höra att jag skrivit en bok ihop med sagde man.
”Ja, han är alldeles för politisk, det ska inte en ärkebiskop vara,” fyllde hans hustru i.
Snart var det övriga middagssällskapet engagerat i en diskussion om vem som har rätt och inte rätt att uttrycka åsikter om vad.
Var det något fel på kyrkornas s k påskuppror, anfört av KG Hammar m fl? frågade jag.
Nej det kunde ju ingen i middagssällskapet tycka. De apatiska barnen som skickas ur landet med sina föräldrar efter att ha vägrats asyl - det är en skam för ett civiliserat land att det får ske.
Och nog hade min bordsgranne åsikter om Israels attityder mot palestinier som snarare verkade i överensstämmelse med än motsatta ärkebiskopens: ”Israelerna beter sig som riktiga råskinn mot palestinierna.”
Var det kanske ärkebiskopens ställningstagande för homosexuellas rätt att leva i äktenskapsliknande parförhållanden som min medgäst hade svårt för?
Om han hade det, skulle han nog inte sagt det för värdparet på bjudningen var just ett homosexuellt par som lever i partnerskap.
Nej, det gick inte att få klarhet i på vilket sätt en kyrkans företrädare kan vara ”för politisk”.
Men förmodligen sa det något om hur benägna vi är att stoppa in folk i fack och oskadliggöra dem där. Kyrkans folk ska vara snälla och goda och hålla sig på plats i sin menlösa fålla.
Göran Persson och Marita Ulvskog och Jens Orback ska släppa ur sig lagom många grodor så att man kan ägna sig åt att förlöjliga dem i stället för att föra en seriös politisk diskussion.
Och vi andra – vi ska trötta och uppgivna titta på och kanske fråga oss: Varför gör ingen något?
Och när någon gör något, som nu de kristna och muslimska samfunden med sitt påskuppror, så får det en mycket snabbt övergående uppmärksamhet i medierna i stället för att hårdbevakas dag ut och dag in! Varför?
Troligen därför att sådana aktioner inte betraktas som lika viktiga att bevaka som ett regeringsutspel. För kyrkor har ju ingen makt.
Jo, en del har skrivits och sagts om påskupproret: Corren har skrivit en bra ledare i ämnet (14 mars). Biskop Caroline Krook mötte migrationsminister Barbro Holmberg i tv-programmet Debatt och gav med sin kompromisslösa framtoning moralisk tyngd åt kritiken mot behandlingen av de apatiska barnen. Hon fick sin motståndare att framstå som en ynklig och räddhågad byråkrat som bara ”följer sina regler”.
Caroline Krook och KG Hammar och deras kollegor följer sin kristna kallelse.
Tänk om det är så att vi alla har en kallelse att följa, oavsett religiösa förtecken. Ja, det tror
Patricia Tudor-Sandahl som just kommit ut med en bok om kallelse, ett föråldrat ord som hon vill gjuta nytt liv i. ”En given väg” (W&W) heter den.
Följer man sin kallelse, säger hon, då byts frågan: ”Hur kan jag tjäna på det här?” ut mot frågan ”Hur kan jag tjäna andra med det jag gör?”
Det borde vara en självklar fråga – även för en migrationsminister.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com