Staffan Bergsten (f 1932) är författare och litteraturhistoriker. Han var docent vid Uppsala universitet 1960-1997. Han har givit ut böcker om T S Eliot, Stagnelius, Tomas Tranströmer och Gustaf Fröding och även skrivit ett par egna romaner. Han har också flitigt medverkat som litteraturexpert i radio.
En fritänkare med
staket
Ärkebiskop KG Hammar för ett långt
samtal med journalisten Ami Lönnroth i boken Jag har inte
sanningen, jag söker den. Ett samtal som VLT:s recensent gärna
avlyssnar
Raka besked och auktoritativa uttalanden är
vad många förväntar sig av en ledare. Att säga: Ja visst, men
å andra sidan... eller: Du kan ha rätt på ditt sätt och jag på
mitt - sådant vittnar inte om kompetens och karaktär, menar
man. I själva verket kräver det betydligt mer av en person att
med bibehållen sans och balans omfatta flera olika motstridiga
åsikter på en gång. En sådan måste äga en tyngdpunkt i sig
själv och tåla både uppriktig kritik och glåpord.
En person av detta ganska ovanliga slag är ärkebiskop KG
Hammar, åtminstone att döma av en nyutkommen bok som heter Jag
har inte sanningen, jag söker den. Den tidvis hårda kritik som
riktats mot honom i medier och offentlig debatt går bland
annat ut på att Svenska kyrkans högsta ledare inte får sväva
på målet i tros- och lärofrågor utan ge klara besked. Vidare
bör han enligt sina kritiker slå vakt om traditionella
moraliska värden och till exempel förkasta varje tanke på
äktenskapliga band mellan homosexuella.
Inte heller får han tumma på bibelns auktoritet - den utgör ju
grunden för Svenska kyrkans bekännelse. I denna ofta mycket
arga kritik har både troende och ateister kunnat förenas. Båda
lägren kräver ordning och reda, god moral och tydligt
ledarskap.
Man skulle kanske väntat sig att Hammar ger svar på tal
genom att förkunna vad han innerst inne anser och tror. Men
förkunna gör den som vet hur allt ligger till, och därför
väljer han helst en annan metod: samtalet, dialogen, mellan
två som respekterar varandra men har skilda uppfattningar och
utgångspunkter.
Boken där ärkebiskopen bekänner färg har följdriktigt formen
av en rad samtal som upptecknats och kommenterats av
journalisten Ami Lönnroth. Hon kommer från en sekulariserad
miljö och ställer sig frågande inför mycket av det Svenska
kyrkan representerar medan han tillhör en släkt av präster i
flera generationer.
Han är teologiskt lärd och formulerar sig försiktigt, hon är
en bildad och nyfiken lekman med en rapp penna. Bättre
samtalspartners kunde man inte tänka sig.
För att börja med den centrala frågan: måste en kristen
tro på allt som står i Bibeln - skapelseberättelsen, Jesu
underverk och så vidare? Senast Hammar råkade i blåsväder
gällde det den så kallade obefläckade avlelsen, det vill säga
att Maria blev gravid med Jesus utan medverkan av någon man.
Hammar har som så många både inom och utom kyrkan svårt att
bejaka denna berättelse för så vitt den tolkas bokstavligen.
Han hävdar genomgående att Bibeln precis som andra litterära
verk måste ses i sitt historiska sammanhang och utifrån sin
tids föreställningsvärld. Jungfrufödsel genom direkt gudomligt
ingripande råkar vara ett vanligt motiv i till exempel grekisk
mytologi, kan man tillägga.
Det är givetvis en ståndpunkt som väcker protester bland alla
vänner av den absoluta bibliska Sanningen. Hammar förklarar
den genom en parallell till modern litteraturteori där man
laborerar med begreppet dialogicitet. Det innebär att varje
läsare måste träda i ett slags dialog med texten, ställa
frågor till den och tolka svaren både utifrån sina kunskaper
om författaren och dennes tid och sin egen privata erfarenhet.
Ett annat begrepp i denna teori är förförståelse. För att över
huvud taget få ut mening ur en text krävs att man på förhand
har viss kunskap om vad saken gäller. Att läsa en bok om
svarta hål utan någon som helst förförståelse av vad energi
och gravitation är leder ingenstans. Lika ofruktbart är det
att läsa religiösa texter utan förmåga att översätta konkreta
bilder till inre upplevelser.
Aha, säger Hammars motståndare. Vad det går ut på är
alltså att läsa de bibliska berättelserna symboliskt och inte
som redogörelser för faktiska historiska händelser! Är det då
vad han menar? Både ja och nej. Inför sådan tvetalan händer
det att Ami Lönnroth markerar att hon inte hänger med, och man
förstår henne. Men Hammar ger sig inte. Det räcker inte med
kritisk historisk läsning, hävdar han. Vi kan aldrig säkert
veta hur folk tänkte för 2 000 år sedan. Var och en måste
också läsa utifrån sig själv för att hitta en för den egna
personen giltig mening.
Hur till exempel jungfrufödseln skulle kunna tolkas symboliskt
går han inte in på, men andra har gjort det före honom. Att
vara född genom den helige ande och därmed vara Guds barn
gäller kanske varje enskild människa. Livet i sig är något
gudomligt och att det blir till genom föreningen av man och
kvinna gör inte saken sämre. Tvärtom. Kärlek - i alla former -
är enligt Hammar vad kristendomen handlar om.
Men om man får läsa de heliga skrifterna helt efter
eget skön kan man hamna i de förfärligaste tolkningar, som
flera extrema sekter givit skrämmande exempel på. Därför,
menar Hammar, behövs det en officiell trosbekännelse, men inte
som en lagbok alla har att rätta sig efter till punkt och
pricka utan som ett staket - det är den bild han använder -
ett skydd mot att hamna alltför långt ut i subjektivitetens
eller fanatismens vildmarker.
Fast då kan Ami Lönnroth invända att staket inte bara skyddar
dem som befinner sig innanför utan samtidigt stänger ute
andra. Hur anser ärkebiskopen att kyrkan bör förhålla sig till
andra bekännelser och religioner? Och han svarar att även där
krävs dialog och vilja till kärleksfull förståelse. Att påven
inställde ett avtalat möte på grund av en lärofråga smärtade
Hammar djupt. Det var den toleranta synen på homosexualitet
som hans helighet inte kunde smälta. Men Hammar berättar att
han känner öppet homosexuella vilkas vandel och kristna
övertygelse han till fullo respekterar. Vad har han för
anledning att betvivla deras tro och med vilken rätt skulle de
utestängas från kyrkan? Den medmänskliga kärleken måste komma
i första hand, sedan får folk inklusive höga prelater tycka
vad de vill.
Ju längre man lyssnar till ärkebiskopens ord, desto
större sympati väcker han. Men Ami Lönnroth hamnar för den
skull inte i skuggan. Med sin öppna, men mer skeptiska,
hållning väcker hon inte bara respekt utan bidrar också med
egna skarpsynta iakttagelser.
Till exempel menar hon att det inte längre föreligger så många
hinder att tänka fritt här i landet men svårare är det att
känna fritt, att våga dra de känslomässiga konsekvenserna av
sin intellektuella fördomsfrihet och vidgå de skambelagda
tendenser vi alla bär på.
Och vad är skamligare för en modern upplyst svensk än religiös
längtan? Sådant talar man inte om i bildat sällskap. Med KG
Hammar kan man tala fritt om allting, både tankar och känslor.
Det är den sortens fritänkare vi alla behöver.
Staffan Bergsten