Kärlek och empati – är det någon skillnad?

Av Ami Lönnroth

Anförande vid kaféträff i Baptistkyrkan Södertälje 22.1 2009

Rubriken för mitt anförande idag hittade jag i all hast på när jag av Daniella Åslund blev ombedd att komma hit till en kaféträff. I efterhand har jag förstått att det är ett ämne värt minst en doktorsavhandling -  om inte fler - och att min förmåga att själv ge svar på frågan är ytterst begränsad.

Kanske finns det lika många svar på vad man menar med dessa ord, kärlek och empati, som antalet träffar när jag sökte på Google, alltså på internet. När jag skrev in ordet ”kärlek” i sökrutan fick jag 7.760.000 träffar. På ordet ”empati” blev det betydligt färre, ”bara” 2.790.000!

Men låt mig först fundera över varför jag tyckte det var viktigt att tala om dessa två ord.

För ett halvår sen firade vi Wendela Hebbes 200-årsjubileum med en bok som fick titeln ”Empati och engagemang – en kvinnolinje i svensk journalistik” (Tusculum). Den kom att skrivas av och om kvinnliga journalister. Själv har jag varit redaktör för den, föreslagit titeln och skrivit ett avsnitt som främst handlar om Wendela Hebbe som var Sveriges första kvinnliga journalist – hon anställdes 1841 på Aftonbladet. Sverige var ett oerhört fattigt land på den tiden och Wendela gav sig ut i Stockholms slum och talade med de fattiga, beskrev deras eländiga levnadsvillkor och samlade genom tidningen in pengar till de nödlidande. Då grundlade hon en tradition av inkännande, av empati och engagemang, som sedan har förts vidare av framför allt kvinnliga journalister i senare genrationer.

Ordet empati kommer av grekiska  en, in, och pathos, känsla, förmåga till känslomässig inlevelse. En av skribenterna i boken, Gullan Sköld, funderar en del över vad man menar med empati och om det är ok i vår medievärld i dag att visa empati. Menar man kanske samma sak som ”snäll” som man sa när hon själv var liten? Och det gav kanske inga pluspoäng:

”Han/hon är snäll”, sa man, ”men det är korna också.”

Men så kom läkaren Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll för några år sedan och gjorde omedelbar succé, den har sålts i över 200 000 exemplar och översatts till femton språk. Snällhet har blivit inne, frågan är om empati också blivit det, skriver hon och funderar:

”Kanske är empati snällhet omsatt i handling, något som vissa fenomen i tiden talar för. TV-sända galor för världens barn och bröstcancerdrabbade kvinnor har aldrig attraherat så många tittare som nu, och beredvilligheten att skänka pengar till välgörande ändamål tycks obegränsad. Och det är nog inte bara de spektakulära priserna såsom bilar, semesterresor till exotiska länder och middagar med kändiskockar som lockar folk att ge av sitt överflöd. De frivilliga hjälporganisationerna har aldrig haft så många volontärer som står i kö för att rent handgripligen få hjälpa till, vare sig det nu är i soppkök för de hemlösa eller som Röda Korsvärdar på sjukhus eller något annat behjärtansvärt.”

Samtidigt finns det tendenser i tiden som pekar på det rakt motsatta, nämligen att varken snällhet eller empati står särskilt högt i kurs.

”Många fall av brutalt ungdomsvåld har rönt stor uppmärksamhet och blivit föremål för ingående, ofta mycket disparata analyser i medierna. Vad får en ung människa att stampa sönder huvudet på en försvarslös medmänniska? Och vad betyder det att mobbning av och brott mot exempelvis homosexuella och invandrare, vuxna mäns våld mot män eller mot kvinnor inte tycks minska trots en större medvetenhet, ökad jämlikhet mellan könen och bättre kunskap och insikt om utsatta grupper?”

Ja, där sätter Gullan Sköld fingret på en märklig paradox. Medmänskligheten tycks öka men också våldet.

Själv har jag som journalist i många år befunnit mig i en värld där det är våldet och ondskan och bristen på kärlek och medkänsla som har den framskjutna platsen, i varje fall i nyhetsförmedlingens beskrivning av världen. Vi kan inte förneka att allt det våld och alla de grymheter som det rapporteras om faktiskt har skett. Och att världen är full av makthavare som säger ungefär ”Det var inte mitt fel, det var han som började”. Som två ungar i en sandlåda.  Men det gör att en del människor säger att de inte längre står ut med att läsa tidning eller se på TV.

Som journalist kan man inte gömma sig undan nyhetsflödet. Frågan är vad det gör med oss.  Jag möter ibland uppfattningen hos människor, som betraktar medierna utifrån, att journalister är en särskild sorts iskalla cyniska människor, oberörda av andras lidande. Den uppfattningen kan jag inte dela. För samtidigt som jag arbetat på tidningsredaktioner där mycket av energin går åt till att berätta om världens ondska har jag, som säkert de flesta av er, upplevt kamratskap, vänskap, solidaritet med de flesta av mina många arbetskamrater under alla år på mina olika arbetsplatser. Men kanske kan det vara något i själva mediernas struktur och sätt att organisera arbetet som inte ger utrymme för det djupast mänskliga vare sig hos dem vi möter eller hos oss själva när vi ska beskriva världen. De engagerade kvinnliga journalister som vi skriver om i vår jubileumsbok tillhör trots allt undantagen, de som drivs av sitt eget engagemang i världens lidande och själva försöker göra något för att lindra nöden.

Nyhetsjournalistik är i stor utsträckning ett tröstlöst rapporterande om mänskligt lidande och världens ondska.  Någon gång bryts detta mönster av eländesbeskrivningar, som när journalister i hela världen med sådan entusiasm rapporterade om Barack Obamas installation som president – sådan glädje, sådana förväntningar och för att tala med kulturradions reporter; Sådan villkorslös kärlek.  Samtidigt som förstås alla ledarskribenter passar på att muttra om att det blir svårt för Obama att inte göra människor besvikna.  Han är ju trots allt ingen Messias.

Halva tiden av mitt 40-åriga liv som anställd journalist, arbetade jag på Svenska Dagbladets Idagsida. Vi som arbetade där var inte nyhetsjournalister i den meningen att vi rapporterade om våld och brott och olyckor. Även om vi ofta skrev om saker som hade aktualitet i samhällsdebatten så var det ofta med en psykologisk eller filosofisk infallsvinkel och med frågor och förundran. Man kan säga att det var en privilegierad situation mitt i dagstidningens i övrigt stressade tempo. Vi funderade över de mer långlivade frågorna: Vad är meningen med livet? Vad är kärlek? Varför finns ondska? Hur kan man bli en bra förälder? Hur är det att bli gammal? Vad är religion? Finns Gud?

Och av dessa frågor blev det artiklar, ibland långa artikelserier. En del av dem gav vi ut i bokform. Och vi fick ett enormt gensvar från våra läsare i form av brev och telefonsamtal – detta var innan datorer och e-post förändrade hela vårt kommunikationsmönster.

Vi var oftast flera journalister som samtidigt tog itu med ett ämne och utforskade det genom att läsa allt vi kom över och intervjua forskare och andra experter och ibland föra samman dem till samtal som vi bandade för att sedan servera i en så lättbegriplig form som möjligt. Det är det som är journalistikens stora utmaning – att göra svåra ämnen lättillgängliga. Och vi hukade alltså inte för de stora frågorna.

Därför vill jag lite i samma anda nu, äntligen, komma till ämnet och med stöd av experter säga något om de två orden empati och kärlek.

Empati är det begrepp som funnits i allmänna medvetandet ganska kort tid så jag börjar med det.

Först några exempel på hur empati yttrar sig. Jag har fått dem av en psykiater, Ingegerd Jonasson – hon råkar samtidigt vara min syster - som berättade så här vid ett Rotarymöte i Karlskrona i höstas :

”Har ni nån gång suttit på platsen bredvid en bilförare och s.a.s. trampat på bromsen i kritiska lägen? Eller tittat på en hopptävling i teve och själv halvt lyft ur soffan?

Eller, känner ni kanske igen den här scenen?  Jag matar mitt 7-månaders barnbarn och gapar själv när jag för skeden till ungens mun. Helt omedvetet och intuitivt!

För det är så vi använder våra spegelneuron, omedvetet och intuitivt . Det är dom som gör att skratt smittar och att man gäspar när man ser nån annan gäspa eller t.o.m. bara nån pratar om det.

Det är nervceller som sitter i tinningtrakten, i pannlob och hjässlob, i den här trakten. De är aktiva när vi själva utför specifika handlingar och känner de känslor som är hör ihop med dem.

Men det märkliga är att de också är aktiva när vi ser en annan person utföra sådana handlingar Och vi känner också de känslor som denna person kan tänkas uppleva.

Dvs cellerna speglar vad en annan människa gör och känner.

Denna fantastiska upptäckt gjordes för cirka tio år sedan av italienska forskare och som så ofta i vetenskapen, mer el mindre av en slump. En mycket intressant bok om detta har skrivits av en tysk forskare vid namn Joachim Bauer: Varför jag känner som du känner.

Man kan säja att spegelneuronen är empatins biologiska grund.

Empati är inte medfödd. Den kräver en biologisk grund – spegelneuronen – men

den uppstår genom en ständig spegling mellan, oftast, modern och spädbarnet, och sen under utvecklingen mellan barnet och alla olika människor det kommer i kontakt med. Inom parentes kan säjas att det som vi speglar är levande människors handlingar och rörelser och känslor, inte liknande från apparater eller robotar

Förr trodde man att spädbarn var oförmögna att se och höra på ett meningsfullt sätt de första månaderna. Nu vet man att speglingen börjar nästan med detsamma, inom några dar efter födseln. Barnet speglar men det är också viktigt att det får ett gensvar. Det gensvaret består först i rörelser, blickar , handlingar, som att mata eller byta på barnet. Ljud och tonfall hör också dit, men själva språket kommer förstås först senare.   Därmed byggs så sakteliga en anknytning upp. Gensvaret gör att barnet bygger upp modeller för handlingar med åtföljande känslor i hjärnan.  Det är därför det är så viktigt att samma vårdare finns där mesta tiden. Kontinutitet är A och O, liksom i psykoterapi!

Ibland råder en viss begreppsförvirring mellan empati och sympati. Rent språkligt har de egentligen samma betydelse: lida med. Men innebörden är inte densamma. Sympati betyder ju att känna positiva känslor för någon. Empati däremot innebär förmågan att leva sig in i hur någon känner eller tänker eller önskar. Ordet empati, som enl. Nationalencyklopedins ordbok bara använts sedan 1955 har förknippats med sympati och fått en klang av något positivt i inställningen till en annan, men det är faktiskt möjligt att känna empati för någon som man tycker är väldigt osympatisk. Det är en viktig distinktion t ex för terapeuter som arbetar med kriminella personer. ”

Efter att ha tagit del av min systers intressanta föreläsning diskuterade jag begreppet empati med deltagarna i en samtalsgrupp jag leder. Två av dem har jobbat i vården, en av dem som terapeut, och de hade intressanta personliga erfarenheter att dela med sig av. En terapeuts yrkesskicklighet handlar ju mycket om förmågan att leva sig in i en annan människa samtidigt som hon eller han klarar av att hålla gränsen mellan patienten och sig själv, det som vi vanliga lekmän inte alltid klarar lika bra. Det är lätt att förlora sig i en annan människa eller att vilja ta över och styra och ställa med en person som man tycker synd om. Men ibland vill inte inlevelsen, empatin, infinna sig.  Ja det händer att t o m terapeuten kan finna en patient så frånstötande att det bara inte funkar. ”Personkemin stämmer inte”, som det brukat heta. Då är varken terapeuten eller patienten betjänta av att fortsätta träffas. Kanske stämmer då personkemin bättre med en annan terapeut.

Nej, man kan inte kommendera fram empati men man kan, som ni har sett, träna den. Det finns förstås alla grader av speglingsförmåga, beroende på hur personen haft det i sin tidigaste barndom med denna ömsesidighet. Brist på empati kan avspegla ett oempatiskt omhändertagande i barndomen.

Men det finns också, det påpekar Ingegerd i sitt föredrag, tillstånd som mer är störningar eller handikapp och som inte går att förklara på detta sätt, nämligen olika former av autism. Det är sådant som den psykiatriska vetenskapen börjar veta mer och mer om och något som gjort att vi fått lite större ödmjukhet inför människor som vi kanske tidigare skulle betecknat som kyliga eller känslokalla.  Mödrar till autistiska barn utsattes för en fruktansvärd press för trettio – fyrtio år sedan när den allmänna uppfattningen, även inom psykiatrin, var att det var moderns känslokyla som åstadkom autism. I själva verket handlar det om en störning hos barnet i den funktion där spegelneuroner spelar den avgörande rollen, det som forskarna först nyligen har lyckats kartlägga .

Man kan träna empati. Men kan man träna kärlek?

Ja, nu kommer jag in på en ännu svårare fråga. För vad är kärlek?

Jag berättade att jag fick över 7 miljoner träffar när jag googlade på kärlek. Jag skulle tro att de flesta schlagers, de flesta dikter och de flesta romaner handlar om kärlek. Men vad är kärlek?

”Känslan som inte går att förklara” skriver en bloggande tjej.

”Kärlek = vänskap + en extra känsla” skriver en annan.

Till och med Vårdguiden som ger hälsoråd till ungdomar går bet på frågan: ”Kärlek är nästan omöjlig att beskriva” konstaterar den rådgivande sjuksköterskan.

Svenska Akademiens Ordlista ger denna definition: ”En stark känsla. Böjelse för någon men en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet.”

En sak kan vi i varje fall slå fast. Kärlek handlar om relation. Men inte många av de kommentarer och definitioner jag hittade på nätet tänkte sig kärlek som något annat än en relation mellan två människor, ofta en sexuell relation. Och den vet vi ju hur trevlig den kan vara. Den kan också var hemsk och förtryckande, Alla har vi säkert gått på nitar i sökandet efter kärleken till en annan människa.

Men vem talar om kärleken som ett religiöst begrepp, om Gudskärlek? Inte så många av dem jag hittade på nätet. Och när jag specifikt sökte efter kombinationen Gud+kärlek blev en av de första träffarna ett erbjudande att köpa en  glas-statyett av Ulrica Hydman-Vallien. Den heter Kärleksgud och går att köpa på Tradera.

På ett annat ställe när jag forskade om kärlek på nätet fann jag följande synpunkt: ”En del prioriterar bort kärleken, kanske av rädsla eller av religiösa skäl”.  Det var återigen Vårdguiden, den som inte kunde berätta vad kärlek är. Här likställs alltså religion med ickekärlek. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Och det säger nog en del om det andliga klimatet i vårt land. Nog för att religionerna kan utöva ett väldigt förtryck. Och visst hör man talas om förfärliga saker som görs i religionens namn, inte minst mot kvinnor – kanske var det det som Vårdguiden ville komma åt på något underförstått sätt.

Men att likställa religion med kärlekslöshet och rädsla tycker jag är grovt och orättvist.

Jag vill avsluta med en kärleksdikt skriven av konstnären Helga Henschen som i ett antal år var verksam här i Södertälje.  Hon dog 2002 vid 85 års ålder efter ett aktivt liv som konstnär, författare och fredsaktivist. På senare år var hon också en religiös sökare och jag träffade henne ibland på Katharinastiftelsen i Stockholm. När hon talar om kärlek, det ska ni märka, så är det den jublande allomfattande kärleken hon talar om, den som vi alla längtar efter och kanske också i korta glimtar får uppleva:

PS För den som vill veta mer om Helga Henschen kan jag berätta att det numera finns ett litterärt sällskap, Helga Henschens Vänner, som har som syfte att ”främja kännedomen om Helga Henschens konst och författarskap och att lyfta fram idéerna bakom hennes livsgärning”  Läs om henne på www.helgahenschen.com

Låt mig också berätta att Helga var faster till Helena Henschen som kommit att bli en av våra mest lästa författare, senast med boken ”Hon älskade” om Signe Thiel, Helenas farmor, Helgas mor.

KÄRLEKSBREV

skriver kärleksbrev
hela livet vill jag
skriva kärleksbrev

sköna röda
heta glada glöda
man dess like
aldrig såg på jord

ofta blir det bara plump
och krax och platt i mark
men då börjar jag på nästa ark

för dagen har jag
några runda ord

som sol
och ros
och lejon
tupp
och ko

och mod
och god
och tro
och vi
och oss
och nu
och här
och innerligen kär
och lev

jag skriver kärleksbrev

copyright Helga Henschen